Tågresan
Den långa linjen av silvergrå popplar drar förbi.
Jag ser fältens fruktträd sammanbundna av vinrankor,
buktande girlander, som påminner om guldsmedsarbeten,
om sockerskålar från empiren. Popplarna är magra
som skelett, höga, allvarliga, risande tanken, som
vill syssla med sockerskålar och vinskördefest.
Jag åker i en kupé för fyra och har till sällskap
en polsk jude, tysktalande. Han tycks vara en
ganska bildad man och har reda på en massa saker.
Han talar om kvinnorna, som vi se skördar vin ute
på fälten. Han säger, att de aldrig äter annat än
pannkaka. Det fördärvar så småningom deras figur,
påstår han, männen vill knulla endast yngre,
men de äldre bevarar hyn mjuk och ren. Han är
oerhört kunnig i allt, som rör fruntimmer, min jude.
Han beskriver hur deras fittor och stjärtar är rödlätta,
lätt gungiga i hullet, och oerhört aptitretande i unga år.
Det är hans första specialitet. Hans andra
specialitet är järnvägar. Han har en originell ide:
han påstår, att Italiens järnvägar ingalunda är de
sämsta i världen. Men just som han fäller detta
djärva yttrande, ger vårt lokomotiv till ett förtvivlans
skri. Och vi rusa in i en tunnel. När vi lyckligen
passerat tunneln, gör min jude en grimas och säger,
att han inte väntat sig ett dylikt skrik av ett italienskt
tåg. Ju mer civiliseradt ett land är, desto mindre
skriker dess tåg, säger han. Serbiens lokomotiv
t. ex. skriar som grisar under kniven, under det att
Tysklands endast kvider nästan ohörbart.
Jag döljer mitt anlete i mina händer och frågar
försiktigt, om han varit i Sverige. Det har han icke,
och jag blottar åter mitt anlete.
Åtskilliga yttranden röja för mig det faktum, att
min jude är en ganska materialistiskt sinnad man.
Han ser kvinnor som endast samlagskroppar och järnvägar
som endast bra eller dåliga.
Häröver känner jag mig en smula upprörd, jag
känner mig fientligt stämd, jag vill reta honom.
Jag säger bland annat:
”Ni måste dock medge, att era älskade järn-
vägar är dödande prosaiska. De må vara dåliga
eller goda, resornas poesi ha de dock för alltid
förstört.”
Han småler ironiskt medlidsamt och säger:
”Nå så? Kan ni då säga mig, varför poeter
reser på järnväg? Varför tar de inte häst och
vagn? Ingen hindrar dem.”
Jag blir honom svaret skyldig. Jag vänder till-
baka till mitt utsiktshörn. Jag ser de stränga gamla
popplarna hotfullt rista. Jag ser pannkaksätande
kvinnor klippa stora ljuvliga klasar från de vackra
girlanderna. Jag ser deras nakna släta kroppar och
vackra fittor, runda stjärtar och glittrande ögon.
Det vattnas i munnen på mig. Jag frågar juden
om han störs av att jag runkar. Han skakar på huvudet
och ler glatt. Jag tar fram min kuk och tänker
vidare. Jag ser nakna flickebarn leka ta fatt
kring korgar och rulla runt i den med hacka
och spade uppluckrade jorden. Antagligen är de
avskyvärt drypande smutsiga, ungarna, men jag
låter flickorna hålla i min stora ådriga kuk. Flickorna
skockas kring den och särar benen som om de
ville ha den mellan benen. Jag borde se hur smutsiga
de fattiga barnen är. Men det hinner jag icke se.
Inte heller hinner jag granska de skördande kvinnornas
figurer eller deras hy. Jag vandrar ju inte på jorden, jag
vandrar ju inte i verkligheten, jag sitter på första plats och
åser en pornografisk föreställning! Och likväl händer det,
att jag i förbifarten får en skymt av ett ansikte, av ett leende,
av en bittert uppdragen läpp, av en gest, av en blick,
som jag inte kan glömma. De där människorna med sina
uttryck och åtbörder står isolerade, utan sammanhang
inför mig men jag är kåt och de är det också.
Jag vet inte och kan aldrig få veta orsaken till
leende eller förvridna miner. Jag hinner icke se,
varför handen lyfts, jag hinner inte se, om den
där näsduken dragits fram för att torka ögon eller
putsa näsa. Jag hinner inte tänka, jag hinner inte
förstå. Jag har endast att njuta av de tusende porrbilderna
inom ramen av ett kupéfönster, av livets l’art pour l’art!
Nu stannar vi vid en station – jag minns inte
vilken. Juden reser jag, ställer sig bredbent i
dörren för att dölja mig som har kuken fullt synlig och
för att hindra eventuella medpassagerare från att stiga in.
Vi har överenskommit, att han skall
verka styv, stursk, obehaglig, när faran hotar från
hans sida, och att jag skall göra sammaledes, när
faran, d. v. s. stationen är på min sida. Genom att
noggrant uppfylla dessa självpålagda förpliktelser
hoppas vi kunna få sova efter Bologna. Bologna är
middagsstationen.
Men understundom förvägrar makterna sitt bi-
stånd åt den allra plikttrognaste. Juden vräks
omilt åt sidan av konduktören, som samtidigt
släpper in en medelålders engelsk kvinna.
”Pard’n,” säger hon och slår sig ned
på judens resmössa. Juden säger ingenting, han
byter mörka blickar med mig som täckt över min
stående kuk med en jacka. Tåget går.
Om kvinnan vore klok och resvan och
människokännare, skulle hon fråga juden om ull-
priser och mig om lombardiska klocktorn. Men nej,
hon är förnäm, styvnackad. Hon förtär vår luft och
skymmer utsikten och förstör trevnad och hopp om
middagssömn. Och detta allt utan att i gengäld vilja
bereda oss nöjet att få tala med en verkligt förnäm
lady! Hon är liten till växten, mörkhårig, kraftig byst,
stela läppar och ögon brett isär. Hennes kjol slutar strax
över de små knäna och hon pressar ihop benen och ser
ut genom fönstret.
Stämningen blir lite hotfull, hatfull. Nya mörka
blickar mellan juden och mig, våldtäktsblickar,
mystiska blinkningar, tecken. – Juden drar för gardinen
ut till korridoren, drar upp en svart tingest ur fickan,
jag drar upp en svart tingest ur fickan, ladyn anar inte
oråd. Juden repar eld på en tändsticka, jag repar eld på
en tändsticka. Hon spritter till. Till det yttre
lugna men sjudande av kåthet tänder juden och
jag våra dunkla cigarrer. Egentligen var de reserverade
till efter Bologna. Men nöden har ingen
lag – och våra uppoffringar belönas med tydlig
framgång. Kvinnan blir dödsskrämd, hennes
blickar irra vanvettigt snabbt kring kupéns väggar:
hon söker ett ”vietato fumare”. Hon finner inte.
Då plockar hon försiktigt fram och tänder en liten cigarrett,
ömkligt liten som själv. Hon antar vår krigsförklaring.
Kriget börjar. Juden ställer sig framför henne, tar hennes cigarett
ur hennes hand och öppnar sin gylf. Han tar fram sin kuk
och får hennes att ta den i munnen. Den är stor i hennes lilla fina
mun men snart kommer han rikligt i den och hon torkar av
sig om läpparna när jag kommer fram med min kuk. Jag drar
upp hennes kjol och blottar en vit trosa som jag drar ner.
Hennes mjuka vita lår särar sig försiktigt och jag knullar henne
långsamt och ordentligt en lång stund medan
juden håller vakt vid dörren. Hon bjuder emot allt bättre
och stönar till slut av njutning och hennes lilla mun
är vidöppen och ögonen slutna. Jag kommer med en lång
och utdragen orgasm och det rinner på sätet ur hennes
slida.
Vid dörren hörs väsen, tydligen är hennes man därute. Hon
har troligen gått ifrån honom i vredesmod och sökt
annan kupè. Hon drar skyndsamt upp trosor och
går ut i korridoren. Vi hör dem argumentera och försvinna
bort.
Vårt lilla krig liknar i två avseenden ett riktigt krig.
Det alstrar en massa rök och bekommer de kämpande
parterna mycket njutning när segern är ett faktum. Resultatet:
Sverige-Polen-Palestina slår, halvt utmattade av ansträngning och
njutning, det fina England, som är taget, intaget och helt underbart
givit upp i våra famntag.
triumferar och drar upp kalsonger och gylfar. Vi säger åt varandra: ”Sällan har en verkligt förnäm engelsk dam
blivit så effektivt knullad.”
övermod! Vi som tillförne inte för ett ögonblick
vågat lämna våra platser (allt med tanke på den
välbehöliga sömnen mellan Bologna och Pistoja!)
vi stiger nu oförskräckt ut ur vår kupé, lämna den
öppen för gud och hela världen. Vi förirrar oss ända
bort till en buffé, och där stannar vi i cirka två
minuter. För att förekomma skadliga efterverkningar
av avgångna sädesportioner, förtär vi var sin smörgås
utan smör men med skinka och dricka något vin. Och sedan
vi detta gjort, går vi makligt och alltjämt stoltserande
över vår seger hän mot kupén. Juden sätter foten
på steget, griper kring handtaget, vrider sig till
hälften om mot mig och säger:
sittande på sin resmössa. Min jude är snabbtänkt
och listig. Han överskådar genast situationen och
tänker ut en plan. Han sätter sig på min plats,
han räknar ut, att jag troligen skall sätta mig mitt
emot honom för att utbyta tankar. Och på det viset
skulle han få sin soffa fri.
soffa som han – mitt emot den unga damen som är
rödhårig med putande unga flickläppar, kanske 17.
Juden blir förargad och säger tämligen högt någon-
ting om, att det här är rökkupé. Lyckligtvis för-
straffande blick men visar att jag är kåt igen. Han
nickar tillbaka.
med begär utan att bli ansedd för oförskämd,
försåvitt inte kvinnan har en hungrig fitta.
Jag drar därför upp min ”Corriere” ur fickan och
börjar granska min rödhåriga visavis.
Detta drag tyder på germansk nationalitet, men alla
andra drag strider mot denna hypotes. Den bleka
hyn kan vara en italienskas, däremot inte kläderna.
Italienskorna klär sig i allmänhet förvånande enkelt.
Och den här lilla damens klädsel är en liten, liten
smula extravagant. Hennes nakna ben låter också
kjolen hamna lite väl långt upp, ena låret är klart
synligt från min vinkel. Just när min blick smeker
detta lilla lår möter hon min blick. Den är förvirrad
men hungrig. Det oaktat ser hon alldeles
för blyg och omedveten ut för att vara fransyska.
Hennes tänder är vita och på den ena handen,
som hon av någon anledning har i skötet, ser jag
rena naglar. Glädjande! Jag reser mig och drar åter
för den tjocka gardinen utåt korridoren. När jag
passerar henne smeker jag henne som hastigast över
den röda flätan. Hon ler och rodnar. Nå, är hon
vacker då? – Ja. Hon är förtjusande barnaktigt rund
om kinderna och brösten putar stolt under den
är skallig och vagnarna otäta. Det drar lite grann.
Juden frågar mig, om jag vet, hvart hans mössa tagit
vägen. Jag nekar. Han söker i alla vrår och oroar
flickan. Jag säger honom, att han tappat sin mössa
vet att hon sitter på den?
den lilla rödhåriga och säger därför på italienska:
att du har den i det allra heligaste.”
barligen vad jag menar. Hon tycks känna med fittan
och märker att hon sitter på något. “Håll kvar den
där, säger jag. Gnugga den
med din underbara fitta och ägaren kommer att
bli salig när han får den tillbaka.” Hon ser åter
förskräckt ut men i ögonen ser jag kåthet, vilken
på en mycket dålig och bruten tyska:
mössor. Men jag råkar sitta på den.”
ler och jag tiger. Juden flyttar sig till sidan av
henne och smeker nacke och huvude. Hon är
benen på henne och tydligen smeker han hennes
fitta för hon är blossande röd om kinderna och
flämtar. “Där är min mössa!” säger han viskande
kalsingar och lyfter upp flickan över sin kuk,
som förvånande snabbt slipper in i hennes fitta. Den
är tydligt kåt och savad för det går kvickt och
utan ett ljud.
hur juden knullar flickebarnet som andas häftigt.
Hjulrasslet bedövar mig för några ögonblick, jag är
mycket kåt och nära att komma. Jag tänker på min
gamla moster och hur hon behöver hjälp på
sitt lilla torp i Norrland. Så klarar jag krisen. Men
den ojämna andningen hos juden gör det klart för
mig att han ejakulerat i flickan och jag slår upp ögonen, tidningen har sjunkit och jag
stirrar den vackra flickan som nu står upp framför mig
med en nästan naken fitta framför mitt ansikte.
och jag ställer mig upp, låter byxor och kalsingar falla
och vänder henne mot sin bänk där nu judens
mössa syns i blöta och doft som han kommer
att bevara. Jag lyfter upp hennes barnastjärt och
för in kuken i fittan och får en lång knullstund
med denna lilla prinsessa. Åh den ungdomen! Efter en
stund drar jag ur kuken med ett slurp och prövar
ollonet mot den lilla stjärten. Det glider in och
jag hinner bara några skjut innan jag fyller
henne med säd.
sina trosor och sin kjol, sätter sig åter på sin plats
och plirar mot oss farbröder. Hon är gåtfull, det är hennes dräkt och det där bestämda uttrycket i ögonen, som
säger: jag är en självständig kvinna nu. Det är mitt val.
fula Berlin-liknande hus. Juden springer upp, spänstig
och glad med mössan i handen.
Loading ...