Home » Homosex » Rei x 2 (Del 7)

Rei x 2 (Del 7)

Posted in Homosex

Fortsättning från Rei x 2 (Del 1-6)

Kanagi Rei:

Det gick inte att säga när ryktena startade, plötsligt så fanns överallt i hela skolan. Alla handlade om samma sak, i en mängd olika versioner, Rei och jag. Det gick inte att säga hur ryktena startade, plötsligt så var det vad alla pratade om. Att jag och Rei var tillsammans, ett par. Eftersom det var sant var det svårt att förhindra ryktesspridningen. Rei påverkades inte i så stor grad men jag hade börjat känna hätska blickar från personer runt omkring mig. Lärare vågade inte gå in och stävja upp situationen, liksom de inte vågade ta reda på sanningshalten i ryktena. Den stora svårigheten var att i grunden så var ju ryktena sanna. Jag bodde hemma hos Rei, vi hade blivit tillsammans och vart intima. Ingen ställde någonsin några frågor om saken, inte till oss i alla fall. Att vi bodde tillsammans var i alla fall fortfarande en hemlighet.
Jag satt och väntade på att Rei skulle komma tillbaka från lärarrummet så att vi kunde gå hem tillsammans. Jackan låg på bänken, väskan hängde över stolen. Då kom några flickor över till mig, en av dem storgråtandes.
“Snälla Kanagi-kun, kan du hjälpa mig att hitta min ring?” frågade den gråtande flickan. “Några av killarna i klass fyra slängde in den i norra förrådet.”
“Om du vet vart dem slängde den, varför går du inte dit och letar istället för att komma till mig?” frågade jag och höjde på ögonbrynet.
“Det är för att du kommer från grenskolan som du inte känner till det, Kanagi-kun.” sade en av de andra flickorna. “Det spökar i norra förrådet, det sägs att en manlig elev tog livet av sig där och hämnas på alla som går in.”
Jag suckade. “Är ringen dyrbar?” frågade jag.
“Jag fick den från min mamma,” snyftade flickan. “Det var det sista jag fick av henne innan hon dog.”
Jag knep ihop ögonen en stund, tog min jacka och följde med dem ut. Det hade hunnit bli vinter, snön låg decimeter tjock med fler flingor sakta dalande från skyn. De visade mig vägen till ett förråd som lite avsides, skild från resten av skolbyggnaden. De höll sig på lite avstånd när jag öppnade dörren till förrådet. Det var fullt med vad som såg ut att vara förbrukad idrottsutrustning, samt en hög stapel stolar i skrikig orange.
“Jag kan ta din jacka medan du letar,” erbjöd sig en av flickorna. “Annars kan den komma i vägen om du måste springa.”
Skakande på huvudet lämnade jag jackan till flickan, jag ångrade mig genast det var iskallt. Jag såg in i det kalla förrådsrummet och såg is där det förmodligen läkte fukt när det var varmare. Precis när jag skulle till att be om att få jackan tillbaka fick jag plötsligt en kraftig knuff och föll hårt på det kalla förrådsgolvet. Dörren for igen med en smäll, jag kravlade upp på fötter och rusade mot dörren när jag hörde ljudet av regeln som drogs för på andra sidan. Det blev helt tyst. Jag kunde känna paniken stiga i strupen och började banka hårt på dörren, ropade mig hes. Bankade på väggarna och kände längs med dem på jakt efter en enda glipa som kunde låta mig ta mig ut. Mina händer blev snart blodiga av att slås mot den skrovliga sten väggen. Jag sparkade till en trasig hink i frustration och sprang mot dörren för att än en gång banka på den.
Med ett högt skramlande föll stapeln av stolar, slog i väggen ovan dörren och brakade ner över huvudet på mig.

Hamasaki Rei:

“Rei-chan ska vi gå?” ropade jag in i klassrummet och började gå ett par steg innan jag stannade, backade tillbaka till dörröppningen. Det var ingen där. Jag gick till hans plats, hans jacka och väska var borta. Uti i korridoren såg jag ingen heller, så hörde jag fnitter längre ner i korridoren och gick för att se vilka det var. Det var några tjejer ur klassen, de hade sina ytterkläder på sig vilka var konstigt nog fuktiga.
“Har ni sett Kanagi?” frågade jag, Rei-chan kallade mig Rei i skolan men jag såg till att använda hans familjenamn när vi pratade med andra eller andra var i närheten.
“Jo, han gick hem för ett litet tag sedan. Han bad oss säga det, så vi har väntat på dig.” sade en av tjejerna, hon var så röd under ögonen att det såg ut som hon hade gråtit. Likväl rynkade jag pannan, det var svårt att tro att han skulle gå hem utan mig. Vi hade gått hem tillsammans i flera veckor. Jag vinkade åt flickorna när de gick sin väg innan jag halade upp mobilen och ringde Kuroda.
“Har Rei-chan kommit hem än?” frågade jag så snart han svarade.
“Nej, Kanagi-sama har fortfarande inte kommit hem,” svarade han.
“Har han ringt och sagt att han är på väg hem?” frågade jag igen.
“Nej, ingenting,” svarade han. “Har det hänt någonting?”
“Jag vet inte än.” svarade jag bistert.
Utanför föll snötäcket, jag sprang genom korridoren i den allt tommare skolan, klubbaktiviteter avslutades långsamt. Så snart jag fick syn på någon rusade jag fram för att fråga om de hade sett något.
“Hej, Hamasaki!” ropade plötsligt någon bakom mig. “Är du fortfarande kvar? Jag trodde du gick med Kanagi!”
Jag vände mig tvärt om, längre ner i korridoren stod Maki. Han blev helt vettskrämd när jag högg tag i hans krage. “Var och när såg du honom?!” skrek jag.
“Tillsammans med några tjejer mot norra delen av skolgården.” stammade han. Jag drog honom med mig när jag sprang genom korridoren och ut. Maki verkade förstå att något hade hänt och bad mig släppa honom. Vi skyndade tillsammans mot norra delen av skolgården.
“Såg du var de gick?” frågade jag.
“Jag såg dem bara från fönstret, men de såg ut att gå mot förråden.” svarade han.
När vi närmade oss förråden såg jag resterna av fotspår i snön och något blått som skymtade vid ett av dem. Jag sprang flämtande genom snön för att plocka upp det. Det räckte med en blick för att jag skulle känna igen jackan, det var Rei-chans. Jag hade själv köpt den åt honom precis i början av vintern. Med fasa såg jag på den stängda förrådsdörren och kastade mig mot regeln. Maki kom stapplande efter, med gemensamma krafter lyckades vi få upp den frusna regeln.
Jag gav till ett rop när jag såg Rei-chan liggandes på golvet med stolar över sig och kastade mig in. Försiktigt lyfte jag bort stolarna från honom, en remsa blod låg fastfruset mot hans kind. Han var blek, gränsen till blå och läpparna var definitivt blå. Det var knappt att jag kunde se hans bröstkorg höja sig. Jag lyfte försiktigt upp honom i min famn, han var iskall. Maki kom in med hans jacka och lade den över honom. Jag höll honom tätt intill mig, försökte dela med mig av min värme. Han låg lealös i mina armar, ett litet, svagt, moln stod ur hans mun.
“Ring ambulansen,” sade jag sammanbitet medan jag tryckte Rei-chan ännu närmare min kropp.

Fortsättning följer…

[Här avslutas Rei x 2 (Del 7). Problemen börjar hopa sig för Rei och Rei-chan, kan de stå emot dem? Fortsätt läsa för att få veta.]

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading ... Loading ...
Author:

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.