Home » Homosex » Rei x 2 (Del 15)

Rei x 2 (Del 15)

Posted in Homosex

Fortsättning från Rei x 2 (1-14)

Hamasaki Rei:

Min far satte sig tungt ner på stolen bredvid mig, jag stirrade envist ner i golvet. Rektorn satt bakom sitt stora skrivbord i ek, han iakttog oss bekymrat över sina flätade händer. Den av flickorna som jag hade örfilat satt surmulet på sidan med sin mor bredvid sig. Hennes kind var röd och hade börjat svullna. Modern såg beräknande på mig och min far, hon hade ännu inte sagt någonting.
Det hade givetvis blivit alldeles kaotiskt i klassrummet efter mitt utbrott. Folk som skrikit och ropat, någon sprang efter en lärare och flickan hade stirrat oförstående på mig med stora ögon. En ring hade bildats runt omkring oss, omkring mig. Även Maki hade backat undan med gapande mun. Vår hemklass lärare hade kommit inspringande och så snart han förstod situationen ledde han iväg mig och min klasskamrat. Vi hade förts till rektorn som informerade oss om att man höll på att kontakta våra föräldrar.
Det hade dröjt en halvtimme innan min klasskamrats mor graciöst steg in genom dörren och satte sig försiktigt på kanten av sin stol vid väggen. Ytterligare en halvtimme senare klev Hamasaki Ryou in genom dörren. Han såg trött ut, med tunga, långsamma steg gick han till stolen och satte sig. Skillnaden mellan de båda hade inte kunnat vara större. Min klasskamrat hånlog, hennes mor verkade dock känna igen kraft som bara människor som är van vid att ge order besitter. Rektorn såg på oss i tur och ordning, sorterade, funderade.
“Varför tar du inte och berättar varför du gjorde som du gjorde, Hamasaki-kun?” frågade han. Jag knöt händerna i knät av ilska.
“Hon borde inte sagt det hon gjorde!” sade jag mörkt. “Hon borde överhuvudtaget inte ha sagt det!”
“Vad var det hon sade, Rei?” frågade min far lågmält, det brände i mina ögon, jag kunde höra ett lätt brusande vid tanken på hennes ord.
“Hon sade att ingen skulle sörja honom om han hittades död i ett dike någonstans!” min röst var hård och nästan grötig av alla känslor.
“Vem?” rektorn såg bekymrad ut och tittade på flickan med bedrövelse. Jag sade ingenting först.
“Vem, Rei?” frågade min far tyst, jag kunde höra på hans röst att han redan anade svaret.
“Rei-chan!” svarade jag sammanbitet. Min far suckade djupt och lutade sig tungt tillbaka i stolen.
“Jag är rädd för att det här är mitt fel”, sade han.
“Varför skulle det vara ert fel, Hamasaki-san?” frågade rektorn förvånat, det pösiga ansiktet såg klentroget på min far.
“Kanagi Rei befinner sig just nu i min vård och behandlas på sjukhus för förgiftning.” sade min far. “Jag visste att Rei inte ville lämna hans sida men sade åt honom att gå i alla fall.”
De stirrade på honom som om de inte förstod vad han pratade om. Min klasskamrat och hennes mor såg på min far som om han vore dum. Rektorn såg mer avvaktande ut, han flackade oroligt med blicken. Till sist var det min klasskamrat som bröt tystnaden.
“Varför skulle Hamasaki-kun behöva bekymra sig om vad Kanagi gör för något?!” sade hon ilsket. “Han slog mig!” Hennes mor lade en hand på hennes axel för att hindra henne från att resa sig. Min far brydde sig inte om det utan höll blicken fäst vid rektorn. Den fetlagde mannen nickade för att godkänna frågan, min far såg stadigt på den andre mannen. Jag kände igen min fars kroppshållning, det var den han använde för att göra klart att han inte tänkte tåla några protester.
“Det är ännu inte offentligt men Rei och Kanagi-kun avser trolova sig enligt Hamasakis traditioner”, sade han. Tystnaden sträckte sig tung. “Kanagi-kun har redan råkat ut för väldigt mycket både före och efter han kom till oss. Det är inte konstigt att Rei reagerade när hans klasskamrat talade dumt om sådant hon inte vet något om.”
Flickans mor reste sig från sin stol, hon höll sin lilla handväska nervöst i sina händer. Hon såg ner på sin dotter med dåligt dold ilska. Mig såg hon inte på.
“Jag antar att det var bådas fel”, sade hon. “Jag hoppas att Kanagi-kun kryar på sig snart. Enligt vad jag hört är han en intelligent pojke.” Det hördes på hennes ton att hon inte tyckte han var så intelligent som hade valt mig. Hon tog sin dotter om armen och släpade med sig henne ut i korridoren, vi hörde hennes ilskna röst höjas precis som dörren slog igen. Min far reste sig upp.
“Jag tar med mig Rei hem, han kommer inte kunna fokusera i det här skicket.” sade han, rektorn höjde en hand som för att stoppa honom. “Jag skulle uppskatta om du inte spred vidare vad som sagts här inne. Det kommer bli hektiskt nog i alla fall efter trolovningen.”
Min far såg på mig och visade på dörren med en knyckning på huvudet. Jag reste mig och följde med honom ut. De andra två hade redan försvunnit.

Kanagi Rei:

Det första jag noterade var det svaga ljuset som bländade genom det svaga springan av mina öppnade ögon. Det andra jag noterade var det kliniskt vita taket. Jag blinkade till och noterade de vita förhängena. Min kropp talade om för mig att jag låg i en säng, en inte allt för mjuk sådan. Beslutsamt blundade jag igen, om detta var en dröm vill jag inte drömma den. Någon rörde vid min kind, försiktiga, ömsinta fingrar som smekte min hud. Först trodde jag verkligen att jag hade lyckats drömma en ny dröm, eller ännu hellre, vakna från den gamla. Sedan  insåg jag att jag kände igen beröringen. Jag slog upp mina ögon och stirrade in i Reis ansikte, han satt på min sängkant med ett oroligt ansiktsuttryck. Hans hand rörde vid min kind. När han såg att jag var vaken stirrade han först bara på mig, sedan, till min stora förvåning, började stora tårar falla nedför hans ansikte. Försiktigt böjde han sig ner över mig och slöt mig i sina armar. Han höll mig försiktigt som om han trodde jag skulle gå sönder om han höll hårdare. Som jag kände mig började jag nästan tro detsamma.
“Jag ska aldrig mer lämna dig ensam”, Reis röst var innerlig och fylld med smärta. “Aldrig mer, jag tänker inte låta något sånt här hända igen.”
Mina armar var tunga men jag lyckades lyfta dem för att svara på hans omfamning. Hans värme flöt in i mig, hade det vart någon annan hade hans löfte fått mig att känna mig obehagligt till mods men inte nu. Inte han. Hans ord fick mina ögon att tåras, jag kunde känna hur han verkligen älskade mig.

Det var fortfarande kallt ute, längs med golvet svepte kall luft. Det ångade om mina andetag, fötterna kändes domnade. Månljuset sken i genom fönstret, trots det som hade hänt var det bleka ljuset fortfarande en källa till ro. Dörren sköts upp bakom mig.
“Rei-chan?” hördes Reis sömndruckna röst. Jag såg mig över axeln, i dörröppningen stod Rei med rufsigt hår och stirrade sömnigt på mig. “Vad gör du?” Han lufsade de få stegen fram till mig och slog mina armar om mig. Jag lutade mitt huvud bakåt, lät det vila mot hans axel.
Han rös till och anklagade mig för att vara kall, trots det slöt han mig hårdare i sin famn. Han lade hakan på min axel, jag började nästan skratta år bilden jag fick i huvudet av oss två. Jag lösgjorde mig en aning och vände mig mot honom för att svara på omfamningen. Rei ryckte till en aning när jag borrade in fingrarna i hans rygg, hans doft fyllde min näsa. Det kändes väldigt skönt att kunna vara nära honom igen. Inte för första gången var jag väldigt tacksam över att jag hade fått möta honom. Det var det enda som kunde få mig att förlåta mina föräldrar.
Jag drog in hans doft och en välbekant känsla spred sig genomkroppen, jag kände hur mina kropp började bli varmt. Med ansiktet begravt mot hans axel visste jag att jag rodnade. Han skulle inte hindra mig eller neka mig om jag visade intresse, den tanken fick min kropp att kännas ännu varmare. Försiktigt smög jag upp en hand mot hans ansikte, jag lade min hand mot hans kind. Rei lyfte en aningen på huvudet för att se på mig. Jag tryckte mina läppar mot hans, öppnade försiktigt munnen. Hans tunga letade sig försiktigt in mellan läpparna.
Trots att jag kände mig generad kunde jag inte hindra ljuden av välbehag som trängde ut ur min strupe. Rei började kyssa mig på andra ställen, pannan, kinden, hakan, halsen, tinning. Min andning blev allt snabbare, mina ben darrade. Jag kunde känna hans varma andetag mot min nacke.
“Jag tror det är bäst att vi går tillbaka in innan vi fortsätter”, mumlade Rei i mitt öra. Jag skrattade tyst, han hävde upp mig i sina armar och bar mig in i rummet och den väntande sängen.

[Här slutar Rei x 2 (Del 15). Tiden närmar sig för deras trolovning, kommer allting att gå som planerat eller väntar ytterligare prövningar? Kommentera gärna och tack för att ni troget läser!]

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading ... Loading ...
Author:

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.