Home » Homosex » Rei x 2 (Del 14)

Rei x 2 (Del 14)

Posted in Homosex

Fortsättning från Rei x 2 (1-13)

Hamasaki Rei:

Jag gick genast fram till honom samtidigt som jag svepte av mig min jacka. Hans blick var ofokuserad och han verkade inte riktigt uppfatta vad som hände runt omkring honom. Jag lade jackan om hans axlar, hans hud var kall mot mina händer. Lukten av kemikalier fick mig att rynka på näsan, samma doft hade hängt i korridoren men nu kom den från Rei-chan. Han vände sig mot mig när han kände mina händer, trots att han uppenbart var omtöcknad verkade han känna igen mig. Stora tårar föll från hans kinder och han lyfte svagt sina händer mot mig. Utan att tveka slöt jag honom i min famn. Ilskan bubblade inombords, jag kunde nästan känna hur det kokade i mig. Vem som var skyldig var bortom allt tvivel. Jag plockade upp mobilen ur jackfickan och ringde efter Kuroda. Han lovade att komma så snabbt han kunde.
Jag lösgjorde mig från Rei-chan, såg oroligt på mig, han verkade nästan rädd. För att lugna gav jag honom en mjuk kyss på hans panna. Jag tittade snabbt ut genom dörren. Servitrisen kom gående i korridoren precis när jag öppnade dörren. Hon hoppade till när jag stoppade henne, utan att förklara bad jag henne att hämta en filt av något slag och en blöt trasa. Hon såg förvirrad ut men nickade och försvann. En liten stund senare kom hon tillbaka med den blöta trasan. Hon sade att hon skulle hämta ett lakan från ett förråd. Jag tackade henne, sköt igen dörren och gick tillbaka till Rei-chan. Han hoppade till när jag sjönk ner bredvid honom. Jag lade min arm om honom och började använda trasan till att torka hans ansikte. Han slöt ögonen och lutade sig mot min axel. Kemikalielukten flyttade från Rei-chan till trasan. Ångorna hade redan gjort mig något yr, det var förståeligt att han hade svårt att hålla sig vaken. Det knackade på dörren, den som klev in på min uppmaning var inte servitrisen, det var Kuroda. Han höll ett lakan över armen. Med blicken fäst på bortre väggen gick han fram till oss och räckte över det. Jag bytte ut jackan mot lakanet och gav både jackan och trasan till Kuroda som rynkade på näsan åt trasan. Han backade undan så att jag kunde resa mig med Rei-chan i handen. Jag noterade vagt att han lade ner trasan i en förslutningsbar plastpåse. Rei-chan hade förlorat medvetandet. Han hängde slappt i mina armar, det var för väl att han var lätt.
Vi lämnade hotellet genom en sidoentré, Kuroda hade gått i förväg och hade bilen framkörd när jag klev ut genom glasdörrarna. Portvakten hade blicken noga fäst mot natthimlen. Det han inte såg kunde han inte veta något om. Färden hem gick så snabbt vi vågade, min far var redan kontaktad, familjeläkaren redan på väg. Min far mötte oss i dörren när vi kom in. Trots mina protester tog han över och bar Rei-chan till ett rum som angränsade mitt. Läkaren såg upp när vi kom in och pekade på en enkel säng i mitten av rummet. Jag tänkte stanna kvar men min far lade en fast han på min axel och styrde bestämt ut mig ur rummet. Vi fortsatte hela vägen fram till hans arbetsrum. Han stängde dörren bakom oss och såg allvarligt på mig.
“Vad hände Rei?” frågade han. Jag svalde hårt om ilskan som åter började bränna.
“Jag vet inte,” svarade jag. “När jag fann honom var han redan i det skicket.”
Min far nickade allvarsamt och visade mot soffgruppen. Jag kände en kall klump i magen, det var bara riktigt seriösa samtal som fördes där. Vi satte oss på varsin sida om det lilla soffbordet. Varsin soffa. Min far studerade mig länge utan att säga något. Ju längre tiden gick utan att vi sade någonting, desto argare blev jag. Jag fick svårt att kontrollera mig, mitt ansikte vreds i smärta. Plötsligt kunde jag inte hålla tillbaka, stora, tunga tårar föll ner för mina kinder. Innan jag visste ordet bölade jag som en femårig unge. Min far var snabbt upp på fötterna, han rundade bordet och slog armarna om mig. Jag klamrade mig fast vid honom. Han sade inget, han höll mig i sin famn. Till sist lugnade sig tårarna och jag kunde börja tänka igen. Ilskan var fortfarande närvarande men det var inte förrän jag lugnade ner mig som jag insåg hur rädd jag hade vart.
“Det gör ont,” viskade min far. “När någon du älskar lider.”

Kanagi Rei:

Ljuset stack mig i ögonen när jag blinkade mot lampan ovanför mitt huvud. En man jag aldrig hade sett förut satt och läste en bok medan han då och då glänste åt mitt håll. Han hade noterat att jag var vaken men gjorde inget mer än att hålla ett öga på mig. Från den vita rocken gick det att gissa att han var en doktor. Det hördes en knackning, mannen grymtade något och dörren sköts upp. Någon gick fram till mannen, det var inte förrän han böjde sig ner mot mig som jag kände igen honom.
Det var Rei. Tårar fyllde mina ögon och jag slog mina armar om honom. Rei tappade balansen och föll tungt över mig.
“Var snäll och inte krossa honom,” mumlade en obekant röst. Rei slöt mig i sina armar, en nära och innerlig kram, innan han lösgjorde sig och vände sig mot mannen i vitt.
“Det var inte min avsikt, Asawa-sensei,” sade han. “Jag tappade balansen!”
Det snurrade för min blick, hela rummet verkade kränga hit och dit. Rei vände sig om när jag nöp tag i hans tröjärm. Han verkade märka att något var fel. Med en hårsmån hann han hjälpa mig på sida precis innan min mage vände sig ut och in. Asawa-senset flög upp från sin pall, han skyndade ut till korridoren. Efter en sekund var en av pigorna där. Pigan bleknade och skyndade sig ut ur rummet igen, en stund senare kom en hel platon pigor in. Doktorn avslutade precis sin undersökning av mig. Jag kände mig svag och darrade synbart. Rei höll en beskyddande arm om mina axlar. Tårarna rann ohämmat nerför mina kinder sedan en stund tillbaka, jag hade fortfarande kväljningar. Rei och Asawa-sensei diskuterade någonting som jag inte lyckades uppfatta. Rei hjälpte mig att resa mig upp och de båda lede mig ut till korridoren.
Det var när min mage vände på sig ytterligare en gång som det stod klart att jag behövde in till sjukhus.

Hamasaki Rei:

Jag satte mig tungt ner på min bänk, jag var inte bara irriterad. Jag var arg! Trots att Rei-chan var inlagd på sjukhus för förgiftning hade min far propsat på att jag skulle gå till skolan. Som jag skulle kunna koncentrera mig på arbetet när jag visste att han hade ont. De andra i klassen verkade notera mitt humör, det var så pass ovanligt att de flesta förstod att hålla sig undan. Inte Maki. Han dunsade ner på stolen framför mig och log sitt breda leende. Maki var egentligen inte dum men ibland rätt obetänksam.
“Var är din fru idag då?” frågade han glatt, han hade snabbt räknat ut relationen mellan mig och Rei-chan. De flesta på skolan hade nog sina misstankar men ingen hade sagt något. Maki ryggade tillbaka när jag blängde på honom. Inte ens han var så blind. Han såg plötsligt orolig ut och lutade sig fram.
“Har det hänt något?” viskade han frågande. Jag såg ner i bänken, mina läppar bildade ett smalt streck. Maki blev alldeles vit och stirrade skräckslaget på mig. De andra i klassen märkte på än gång att något var fel. Killarnas blickar vändes mot Rei-chans tomma bänk. Tjejerna såg på varandra, några började le illmarigt. Några av dem gick fram till mig.
“Så synd att Kanagi-kun inte är här idag,” sade en ut av dem, en blond flicka med alldeles för målad mun. Hennes tonfall var hånfullt och hennes leende fick det att koka i mig.
“Vi tänkte be honom om råd på hur man fångar in killar,” skrattade en annan av flickorna.
“För att inte tala om vad han gör med sin hud!” utropade en tredje. Maki såg mitt ansikte och försökte hejda flickornas framfart. Utan framgång.
“Inte för att någon skulle sörja särskilt mycket om han hittades död i ett dike någonstans,” sade den första flickan. Det svartnade inför mina ögon när jag hörde henne. Jag blev så arg att jag gjorde något jag aldrig hade gjort förut. Jag gav henne en örfil som ekade genom hela klassrummet.

Fortsättning följer…

[Här avslutas Rei x 2 (Del 14) efter en lång tids väntan. Parets bekymmer tynger allt mera, finns det något de kan göra för att lätta sina bördor? Förhoppningsvis ska det inte dröja lika länge till nästa del. Tack alla som läser troget!]

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading ... Loading ...
Author:

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.