(Fortsättning från Rei x 2 Del 1-16)

Kannagi Rei:

Jag kände hur golvet rasade under mina fötter, en domning spred sig genom kroppen, det gick inte att tänka. De mörka ögonen glittrade av hat och förakt när hon såg på mig. En rörelse bakom henne fångade min blick, ansiktet vart tärt och tunnare än jag mindes. Trots det kände jag igen honom på en gång.
“Pappa”, viskade jag hest, jag fick ingen luft, det gick inte att andas, allting snurrade. Han såg på mig med sorg och ångest. Det började svartna inför min blick, allt snurrade.
“Rei-chan!” En välbekant röst ropade skarpt i mitt öra. “Rei!” Någon slöt mig i sina armar och tryckte mig mot sig, doften som slog emot mig var varm och mustig, en doft jag alltid vaknade och somnade till. Långsamt återvände världen omkring mig, golvet blev åter stadigt under mina fötter. Plötsligt kunde jag andas igen. Jag blinkade till ett par gånger och såg in i ett par mörkt blå ögon. Rei. Han strök sin hand över min kind, rörelsen var försiktig och ömsint. En snyftning revs sig ut ur min hals. Jag började darra, darrningarna övergick till skakningar. Stora tunga tårar rann ner för mina kinder, jag klamrade mig fast vid honom, begravde mitt ansikte mot hans axel. Han smekte långsamt mitt hår och lade kinden mot. Han viskade tyst, jag kunde inte höra vad han sade. Tårarna fortsatte att rinna i allt stridare ström, de ville inte ge med sig. Det hade nog bara gått en minut sedan Rei hade öppnat dörren och vi hade upptäckt mina föräldrar innanför. En röst ropade på oss, den verkade angelägen.
“Rei, Kannagi-kun!” Ryou-san. Reis far kom gående i rask takt, när han fick syn på oss stannade han till och såg fundersamt på scenen framför sig. Jag hade fortfarande mitt ansikte tryckt mot Reis axel, en blött fläck hade börjat spridda sig på kavajen.
“Är det något som är på tok?” frågade Ryou-san och såg på kvinnan och mannen i dörröppningen.
“Det här är Rei-chans föräldrar”, svarade Rei kallt. En rysning for genom min kropp, jag kunde inte göra annat än att klamra mig fast vid honom, desperat försökte dra in hans värme i mig själv.

Flera timmar senare satt vi och väntade i en trång korridor nere vid polishuset. Ryou-san hade inte sagt ett ord när han lämnade oss, bara en liten stund senare kom det säkerhetsvakter och arresterade mina föräldrar innan de överlämnades till polisen. Man hade försökt få mig att följa med för förhör men jag hade vägrat släppa taget om Rei. Till sist hade Ryou-san förhandlat med polisen om att låta mig komma efter när chocken lagt sig en aning. Jag stirrade oseende på en blinkande lampa i taket, huvudet kändes tomt. En enorm trötthet klängde sig fast vid mig och jag hade inte kraft nog att skaka av mig den. Den vita kavajen var skrynklig och hade fläckar, helst av allt hade jag bara velat slänga av mig den helt och hållet.
Jag ryckte till när någon rörde vid min hand, jag drog den åt mig och vände på huvudet. Rei såg oroligt på mig, hans ena hand var utsträckt mot mig. Oförmögen att röra på mig kunde jag bara stirra på honom. Utan ett ord slöt han mig i sina armar, jag lutade mitt huvud mot hans bröst. Långsamt slöt jag mina ögon och lät utmattningen skölja över mig.

Hamasaki Rei:

Rei-chans andning blev jämn och hans kropp blev tung gentemot min. Hans ögon och kinder var röda av gråt, hans ansikte slitet. Det var samma slitna ansikte han hade burit när vi först träffades. Det skar i mitt hjärta att veta att det inte fanns något jag kunde göra för att lätta hans börda. Jag drog honom närmare intill mig och kysste hans panna. En dörr slog igen längre ner i korridoren, min far kom gående i sällskap av två andra män, en i polisuniform, den andre i kostym. När min far såg Rei-chan sova i min famn såg han sorgset på oss och vände sig mot de andra två.
“Låt mig ta hem dem båda för idag, Kannagi-kun är inte i skick att vittna just nu och Rei vet inte mer än ni. Kannagi-kun berättade hela förloppet förra gången, inte sant?” sade han. Den kostymklädde mannen rynkade på ögonbrynen och vände sig mot oss. Med en suck viftade han med handen och vände sig om för att gå tillbaka samma väg han kommit.
“Vi kallar på dem senare när saker har lugnat ner sig en aning.” sade han med brummande röst. Min far nickade åt mig, jag reste mig upp och svepte upp Rei-chan i mina armar. Han var så stilla att det bara var hans tunga andetag som talade om att han fortfarande levde.

Rei-chan vaknade inte förrän sent nästa dag. Han låg och såg upp i taket, utan att säga något. Jag visste att det inte kunde fortsätta så jag drog av honom täcket och tvingade honom att kliva upp. Han rörde sig tungt och långsamt, om jag inte ledde honom så stannade han helt. Jag tog honom till badrummet där jag klädde av honom och hjälpte honom att tvätta sig. Han åt maten jag sträckte fram åt honom men plockade inte själv upp vare sig glas eller bestick. Det gjorde ont att se honom sådan men jag förstod att chocken över att möta hans föräldrar hade vart stor. När jag reste mig för att ställa brickan utanför dörren tog han tag i mina kläder, med stora ögon stirrade han på mig. Jag satte mig igen, sköt undan brickan och slöt honom i en öm kram. Han höll en krampartat grepp om mina kläder, fortfarande med samma tomma blick. Mjukt och mycket försiktigt gav jag honom en lätt kyss. Han blundade och sträckte sitt ansikte mot mig. Jag kysste honom igen och igen och igen. Jag lutade mig mot sängen och lät honom falla mot min axel samtidigt som jag kysste honom gång på gång. För varje kyss verkade något komma tillbaka till honom, hans hand rörde vid min kind. Jag såg in i hans ögon, de glänste av tårar, hans läpp darrade ömkligt. När jag kysste honom igen började tårar rinna ner för hans kinder. Vi fortsatte att kyssas medan tårarna rann. En tung och blött snyftning slapp ut ur honom.
“Jag älskar dig, Rei”, mumlade han. “Jag älskar dig så mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Utan dig skulle jag inte kunna fortsätta. Mitt liv skulle ta slut.” Den sista meningen kom ut som en halvkvävd snyftning. Jag log ömt mot honom.
“Du är mitt allt, Rei-chan. Det finns ingen eller inget världen som betyder mer för mig än vad du gör.”

Fortsättning följer…

[Rei-chans föräldrar har blivit arresterade, vad är det som väntar nu? Kommer trolovningen påverka deras situation till det bättre?]