Home » Homosex » Rei x 2 (Del 18)

Rei x 2 (Del 18)

Posted in Homosex

(Fortsättning från Rei x 2 del 1-17)

Hamasaki Rei:

Tystnaden som slog emot oss när vi in i klassrummet var märkligt spänd. Alla hade vänt sig om och stirrade på oss. Rei-chan hasade sig fram till sin plats och satte sig ner med en tung suck. Hans ansikte var fortfarande tärt, ögonen dansade oroligt och han var ofokuserad. Jag gick fram till min plats med tungt hjärta. Det var fortfarande helt tyst i klassrummet. Jag såg mig omkring med höjt ögonbryn. Varför verkade det som alla stirrade på oss. Min blick sökte sig till Maki som viftade med en tidning. Han fällde ut den och visade första sidan. Bilden visade mig och Rei-chan stående i en trappa. Han i vit och jag i svart, kläder som kunde vart från innan förra sekelskiftet. Rubriken ovan löd: Traditionen fortsätter i Hamasaki-koncernen.
Trolovningen!
Med allt som hade hänt hade jag fullkomligt glömt bort att vi hade officiellt tillkännagivit vår relation. Givetvis skulle det stå i tidningarna. Flera av tjejerna kastade föraktfulla blickar mot Rei-chan som satt apatisk i sin bänk. Ett sorl spred sig i rummet. Jag gav dem en hård blick, ställde ner min väska och gick till Rei-chan. Han såg upp när jag lade en hand på hans axel. Maki kastade tidningen till mig och jag gav den till Rei-chan. Han såg på den fundersamt och rullade därefter upp den. Han stirrade på första sidan. Långsamt blev hans ansikte rödare och rödare. Som för att dölja genans bläddrade han snabbt genom tidningen till artikeln. Den tog upp ett helt uppslag. Utöver en övergripande artikel fanns det ett uttalande från min far samt intervjuer med experter från branschen. Alla verkade rörande överens om att trolovningen inte hade kommit en dag för tidigt.
Rei-chan läste nyfiket igenom artiklarna, hans blossande kinder återfick sin normala färg. Plötsligt så stelnade han till, hans händer började skaka, han greppade hårt om tidningen. Jag tog försiktigt tidningen ifrån honom och skannade sidan efter orsaken. Min blick fastnade vid en liten notis inklämd mellan två artiklar. Jag frös och visste inte vad jag skulle göra. Notisen var liten och nästan omärkbar. Innehållet kortfattat och utelämnade mycket. Par arresterade för mordförsök. Givetvis hade nyheten nått tidningen. Det var för mycket att hoppas på att det inte skulle bli större när fler detaljer blivit kända. Något drog i tidningen. Jag tittade upp. Maki drog lite i tidningen och såg oroligt på oss.
“Vad är det med er två?” frågade han. “Ni beter er jättekonstigt.” Jag var tyst en stund. Maki visste redan om vad hade hänt Rei-chan och han hade vart en vän från början.
“Rei-chans föräldrar arresterades”, mumlade jag till svar. Maki spärrade upp ögonen. “När?”
Jag nickade mot uppslaget. “Strax efter, vi mötte dem där.” Maki visslade och grimaserade illa, han såg på Rei-chan som fortfarande darrade kraftigt. Vi hade uppenbarligen inte talar tillräckligt tyst för en av tjejerna vände sig mot oss och frågade med hög röst: “Varför skulle Kannagi-kuns föräldrar bli arresterade?” Sorlet tystnade igen, allas blickar var riktade emot oss. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste inte vad jag kunde säga.
“De försökte döda mig.” alla såg förvånat mot Rei-chan som reste sig upp och såg rätt in i hennes ögon. “De slog mig medvetslös, band mig, satte på gasen och lämnade mig där.”

Kannagi Rei:

Det satt en klump i min strupe. Jag gjorde mitt bästa för att det inte skulle märkas. Det var en chockad tystnad i rummet, flickan framför mig hade uppspärrade ögon och hennes läpp darrade klentroget.
“Men…men…” stammade hon. “De sa att det var en pojke från grenskolan.”
“Det var jag.”
“De sa att han hamnade i koma!”
“Det var jag.”
“Men men…”
“Det var jag.” min röst var tyst. Jag kände en hand på min axel och såg in i Reis ansikte. Det fanns en blandning mellan stolthet och sorg som spelade över hans ansikte. Ett svagt, sorgset leende. Hans famn verkade så inbjudande att jag fick använda det yttersta av min viljestyrka för att inte sjunka in i den.
“I så fall tror jag ännu mindre på det!” det gälla rösten ekade i klassrummet. Vid fönstret satt den flicka som Rei hade örfilat förut. Hon såg på mig med hat i blicken och kastade med sitt hår. “Det finns inte en chans att trolovningen är på riktigt. Hamasaki-kun är med dig bara för att vara snäll. Annars finns det ingen chans att han skulle vilja vara med en man!”
Det förvånade mig hur lite en hennes tillmälen bekom mig. Hade det vart för ett halvår sedan när vi först blev tillsammans hade jag kanske reagerat. Nu när jag hörde henne kunde jag inte låta bli att förundras över småaktigheten i hennes agerande. Jag visste att Rei älskade mig och det var allt som behövdes. Rei morrade lågt och blängde på henne. Han tyckte inte om att de förolämpade mig.
“Så det är på låtsas säger du?” frågade han. “Ingen chans alls?”
Hon nickade och slängde med sitt hår igen. “Inte en chans i hela världen.”
“Så det finns ingen chans alls att jag skulle vilja vara med honom?” hade hon känt honom bättre hade hon hört förändringen i Reis röst. För att inte vara riktig far och son var Rei förvånansvärt lik Ryou-san ibland.  Flickan skakade föraktfullt på huvudet.
“Jag slår vad om att du inte ens kan kyssa honom!” Jag såg på tidningen i Reis hand, en av de mindre bilderna hade vart på vår kyss. Det verkade som om hon hade missat den. Plötsligt åkte tidningen i golvet och Rei drog mig mot sig. Jag spärrade upp mina ögon i förvåning när våra läppar möttes. Det såg förmodligen mycket brutalare ut än det var. Kyssen var lika öm och passionerad som alltid. Jag blundade och lade mina armar om hans nacke. Fanns det en dag att vara öppen så var det idag. Vad som än hände kunde det inte bli värre. Rei lade sina armar om min midja och jag lutade mig mot hans axel och drog in hans doft.
“Jag vet inte vad ni tror”, hördes Makis röst. “Men jag betvivlar att man kan fejka det där.”
Vi såg på varandra och började plötsligt skratta. Våra klasskamrater såg förvånat på oss när vi lösgjorde oss från varandra och fortsatte att skratta. Jag vände mig emot Maki med tårar av skratt i ögonen. Ett leende spred sig långsamt över mitt ansikte. “Jag tror inte det behövs”, sade jag och log brett. Makis haka gled långsamt ner mot bröstet, han såg bestört och klentroget på mig. Flera klasskamrater såg på mig med gapande munnar. Jag insåg att jag aldrig hade lett i klassrummet till nu. När tanken slog mig började jag skratta igen.

Fortsättning följer…

[Här slutar del 18 av Rei x 2. Mer och mer faller på plats för Rei och Rei-chan men det förflutna vägrar släppa taget. Men vem vet vad som väntar?]

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading ... Loading ...
Author:

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.