Home » Homosex » Rei x 2 (Del 16)

Rei x 2 (Del 16)

Posted in Homosex

(Fortsättning från Rei x 2 Del 1-15)

Hamasaki Rei:

Jag såg på mig själv i spegeln, nervöst rättade jag till slipsen. Man kunde tro att jag skulle spela en engelsk gentleman från artonhundratalet, det fanns till och med lätt krås vid ärmarna. Mina fingrar darrade när jag än en gång drog en nervös hand genom mitt hår, rättade till backslicken. Min far såg roat på mig från det hörn där han stod. Jag blängde irriterat på honom genom spegeln. Han skrattade godmodigt och kom fram till mig.
“Du behöver inte vara så nervös, Rei,” sade han. ” Det är en enkel formalitet som är avklarat på några minuter. Ni får svara på några frågor, man kan ta några bilder, därefter kommer gästerna bjudas på en lätt buffé medan ni två går och gör något annat!”
“Enkelt för dig att säga!” utropade jag. “Det är inte DIN trolovning!”

Ett par veckor tidigare hade min far kallat mig och Rei-chan till sitt kontor. Kuroda-san hade knackat på sovrumsdörren medan vi fortfarande sov och sade åt att skynda till frukosten så att Herrn kunde tala med oss. Det var kyligt i rummet efter natten och våra kläder låg utspridda i rummet. Rei-chan hade satt sig upp med täcket om axlarna och ryst åt den kalla luft som kom åt hans bara rygg. Jag kände mig extremt motvillig att behöva gå upp och lämna värmen i sängen men täcket svepte Rei-chan omkring sig och gick på jakt efter sina kläder. Det kalla luften kom som ett slag mot min nakna kropp. Jag kastade mig upp ur sängen och slängde på mig mina kläder. När han skrattade åt mig blängde jag surt på honom, då skrattade han ännu mer och gav mig en mjuk kyss på kinden. Han hade ännu inte fått på alla sina kläder och huttrade under täcket. Jag slog mina armar om honom, drog in hans doft, efter en stund kunde jag känna hans händer krypa in under min tröja. Våra läppar mötes i öm kyss. Då knackade Kuroda-san på dörren igen och uppmanade oss att skynda oss på. Det var med en känsla av saknad som jag lät Rei-chan dra sig ur min omfamning.

Efter frukosten satte vi oss ner i en av sofforna på min fars kontor. Min far stod vid sitt skrivbord och läste i några dokument, efter en stund suckade han. Lade ner dokumenten och gick över till oss. Han satte sig tungt ner i soffan mittemot vår. Under en lång stund sade han ingenting utan bara såg på oss. Rei-chan grep nervöst min hand, jag gav honom en lätt kyss på pannan och mumlade något som jag avsåg skulle vara lugnande. Rei-chan såg oroligt på mig och flyttade närmare, fortfarande med min hand i sin. Min far såg på utbytet men outgrundlig min.
“Jag har beslutat något, ” sa min far tyst. “Det som har hänt på senare tid, olyckor och överfall, är något som jag inte kan acceptera. Därför är det dags få slut på ryktesspridningen!”
Rei-chan bleknade och grep min arm med sina andra hand. Han såg fullkomligt vettskrämd ut. Jag blängde på min far för att varna honom från att säga något dumt. Han visste att jag skulle vägra släppa taget om Rei-chan. Därför blev jag lite förvånad när jag kände igen glimten i min fars ögon. Han var road! Road!
“Om exakt två veckor från nu kommer ni trolovas offentligt på City Hotel Grand Hall. Tidningar, TV och företagsledare kommer vara inbjudna.” sade han. “Kannagi-kun fyller år bara några dagar tidigare om jag inte missminner mig. Från det att trolovningen träder i kraft är det ett år kvar tills den fullbordande ceremonin. Efter den ceremonin är ni ett par för livet. Så använd det här året väl!”

Kannagi Rei:

Kuroda-san borstade av kavajen men en klädborste. Kläderna var extravaganta, en frack i vitt sidentyg med sömmar i silver. Han hade krås runt halsen och över händerna. Hans hår låg i en mjuk snedbena, de bleka teserna  hängde ner i pannan. Jag såg mig i spegeln, intrycket var en aningen feminint men kläderna satt väl. Kuroda-san hade berättat att Ryou-sans älskade, Shizuka-san, hade tidigare burit dräkten. Man hade bara gjort mindre justeringar för att de skulle passa mig bättre. Rei hade den dräkt Ryou hade burit när de gick igenom samma ceremoni som vi skulle göra nu. Jag kände mig förvånansvärt lugn. Om ett par timmar skulle stora delar av världen veta vem jag var och de skulle alla veta att jag var tillsammans med en man. Trots det kände jag ingen stress eller oro. Ryou-san hade rätt, det skulle förmodligen vara lättare för folk att acceptera ett faktum än ett rykte. Det fanns få saker som kunde hända som inte redan hade hänt.
Rei väntade på mig utanför hotellrummet, han log nervöst mot mig och gav mig en snabb kram, hans händer darrade. Jag tog en hans ena hand i min och log mot honom. Han rodnade. Jag blev förvånad och såg fascinerat på honom. Rei rodnade, för att jag log mot honom. Jag gav honom en lätt kyss på munnen, ett löfte om senare. Rei log skakigt och erbjöd mig sin arm. Ur ögonvrån studerade jag mannen som vunnit mitt hjärta. Han bar en lång, svart frack med knappar i guld, skjortan glänste vitt. Han hade en röd näsduk vikt i ena fickan tillsammans med en vit ros. Min egen ficka hade en vit näsduk och en röd ros. Håret var kammat i en stel backslick. Mitt hjärta började slå snabbare och olika delar av min kropp blev ens väldigt varm. Rei var så fruktansvärt stilig och snygg just idag. Bara ett par dagar tidigare hade vi firat min födelsedag, i mina öron bar nu de små diamanterna jag hade fått av Rei. De gnistrade när ljuset föll på dem. Jag kramade om hans arm, plötsligt förstod jag varför jag var så lugn. Jag kunde inte längre tänka mig ett liv utan honom, efter idag skulle hela världen veta att han var min. Ceremonin om ett år var på så sätt mindre viktig än ceremonin idag. Idag, när hela världen skulle få veta.

Ljudet av många röster trängde igenom dörren långt innan vi hade nått fram till den. Ryou-san nickade långsamt när han såg oss, med en svepande rörelse öppnade han dörren och gick nedför trapporna till de väntande massorna. Rei och jag var fortfarande dolda av draperier som hängde precis utanför dörren. Ryou-san såg ut över massorna och väntade, utan att säga ett ord. Sakta men säkert blev det tyst, allas blickar var riktade mot Hamasaki-koncernens mytomspunne ledare.
“Vi har samlats här för att jag har något glädjande att berätta,” sade han, mikrofonerna fick hans ord att eka genom salen. “Min son, Hamasaki Rei, har funnit en person som han önskar dela sitt liv med. Som vi alla vet kan många saker hända under ett liv och att det alltid är en god idé att ge saker tid. Därför är vi här idag när de två i tro lovar varandra att vara starka och hålla ut till den dag då de verkligen kan förenas!”
Tystnaden var tung av förväntan, små viskningar flöt upp från folkmassan, Ryou-sans ansikte lystes upp av blixtarna från några ivriga journalisters kameror. Han såg ut över massorna och väntade tills de hade stillat sig igen. “Jag ger er,” sade han. “Hamasaki Rei och Kannagi Rei!”
Vi såg på varandra och började långsamt gå ner för den rödklädda mattan, blixtrar smattrade och blinkade, ett öronbedövande mummel steg från människorna när de började viska ivrigt till varandra. Återigen tystades de av Ryou-sans otåliga blick, han vände sig mot oss och visade oss fram mot podiet. Han viskade tyst när vi passerade honom. “Håll ceremonin kort och enkel, och gör ingenting oväntat så kommer allt gå bra.”
Rei såg in i mina ögon när vi vände oss mot varandra. Hans blå ögon var fyllda med sån värme att det kändes som jag skulle kunna smälta. Han lyfte den vita rosen ur sin ficka samtidigt som jag lyfte den röda ur min. Våra händer möttes på mitten innan vi stoppade ner rosorna i varandras fickor. Tystnaden som fyllde rummet var nästan overklig, det var knappt att ett andetag hördes. Vi stod som förstenade med händerna på varandras bröstkorg och såg in i varandras ögon. Rei lade plötsligt sin andra hand över min, böjde sig fram och gav mig en kyss rätt på munnen. Försteningen i min kropp släppte och jag slog mina armar om hans hals. Tårar rann nedför mina kinder, jag blundade och glömde bort allting. Utom mannen som kysste mig.

Hamasaki Rei:

Långsamt kom verkligheten tillbaka och ljudet var öronbedövande. Journalister ropade frågor som drunknade i jublet som steg från de församlade företagsledarna. Flera busvisslingar kom genom bruset och var förmodligen orsakade av ledarnas mindre imponerade söner. Mina läppar var fortfarande förenade med Rei-chans, hans armar var låsta om min hals. Ovilligt drog jag undan huvudet en aning och separerade våra läppar. Han såg på mig med suddig blick och började rodna våldsamt när han blev varse oväsendet. Med en förskräckt min begravde han sitt ansikte mot mitt bröst med händerna om sina blossande kinder. Jag kunde utskilja några spridda skratt från de som stod närmast, ilsket vände jag mig mot dem bara för att inse att deras skratt saknade illvilja. De verkade närmast roat och såg vänligt på oss. Allt som hade hänt hade fått mig att glömma att för den stora majoriteten var vårt förhållande en bra sak. Hamasakis arvtagare var alltid en man och han ingick alltid ett äktenskapsliknande förhållande med en annan man. Så att se oss så intima och trygga med varandra var något som uppfattades som positivt. Det förvånade mig mer än vad jag hade trott. Jag böjde mig ner och viskade ömt i Rei-chans öra, försiktigt lyfte han sitt ansikte från mitt bröst och sänkte sina händer.
Reaktionen kom nästan omedelbart, innan hade fokus vart mest på mig men nu riktades allas blickar mot den unge mannen i mina armar. Hur många gånger jag än hade talat om det för honom hade han ändå alltid haft svårt att ta det till sig. Han kunde helt enkelt inte förknippa sig själv med den skönhet resten av världen såg. Nu spred sig tystnaden fullkomligt genom rummet. Munnar öppnades för att gapa klentroget. Dunsen från väskor som tappades i golvet. Det kvävda ljudet av ett rop som plötsligt sväljs. Det blonda håret hade fångat upp ljuset i rummet och fått ett svagt sken, den ljusa hyn verkade närmast transparent mot det vita siden tyget i hans frack. De mörka ögonen blickade ut från en välformat ansikte, fritt från tonårens vanliga skavanker. De svagt rosenröda läpparna som stod ut från blekheten, som gav hela hans ansikte färg. Rei-chan var vacker, han hade en skönhet som är ovanlig hos män. Han var vacker utan att bli feminin, vacker utan att bli skör.
Rei-chan stirrade ut på massorna. Han verkade närmast skrämd av all uppmärksamhet. Jag lade min arm om hans axlar och han såg på mig, ett varmt leende spred sig över hans läppar. Ljudet av flera hundra som skarp drar in andan samtidigt påminde lite om en dammsugare men jag förstod dem. Jag anade att våra liv kunde komma att bli enklare.

En halvtimme senare smög vi oss iväg från uppståndelsen, hand i hand. Rei-chan var rosig om kinderna och skrattade uppsluppet. Jag drog honom till mig och gav honom en blött smällkyss på munnen. Han skrattade ännu mera och gav mig en fjäderlätt kyss tillbaka. Vi skrattade tillsammans och skyndade mot en dörr ut från salen. Jag hög tag i närmaste dörr och drog upp den. En kvinna i en vinröd klänning med bara axlar stod med ena handen lyft i höjd med dörrens handtag. Hon var blek och hade ljust blont hår. Läpparna var ljust rosenröda och de mörka ögonen glittrade med förakt.
“Mamma?” sade Rei-chan mycket tyst bakom mig.

Fortsättning följer…

[Här slutar den sextonde delen av Rei x 2. En plötslig och inte så uppskattad återförening, vad kommer hända med vårt par nu, när de står inför sin största utmaning någonsin?]

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading ... Loading ...
Author:

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.