Home » Ej Erotik » Mannen och hans öde

Mannen och hans öde

Posted in Ej Erotik

Han fyller trettio om tio dagar och han bestämde sig som tjuguofemåring att ta livet av sig vid tjugonio om hans liv inte hade blivit något bättre. Ja, vad menade han med bättre. Låt mig förklara.

När han var tjugo år lovade han sig själv att ha gett ut en bok och blivit erkänd författare vid tjugofem. Under lång tid av sitt tidigare liv innan tjugofem hade folk sagt åt honom att han inte kunde bli någon författare, för han skrev inte bra. Det var vad dom sa men han trodde dom inte. Han sa istället: – Jo, jag kan skriva bra och ni ska nog allt få se. Nu är han tjugonio och de manus han skickat olika förlag har inte bidragit till någon respons. Han tänkte väl att man måste ha kontakter för att få respons, ja menar, vem läser en vilt främmande mans manusskript.

Och hans flickvän som han varit tillsammans med i fyra år dumpade honom när han fyllde tjugoett. Hon tröttnade på honom för han kom ingenvart i livet. Hon själv hade utbildat sig och några år senare blivit en lärarinna vid en skola som hade bra rykte om sig. Han träffade henne som tjugosexåring och en glad lärarinna berättade om sitt roliga yrke. – Vad sysslar du med? – Jag, skriver. – Jobbar du inte med något? Pluggar? – Nej, jag går på föreläsningar ibland bara. – Jag tror du skulle må bra av att träffa likasinnade.

Det skulle han säkert men han var otroligt folkskygg och skulle aldrig tänka sig i en social situation med en drös elever i någon sorts skola. Gymnasiet, det var då hans blyghet inför människor florerade, var ett helvete för honom och det var tack vare henne han klarade sig igenom det och tanken på hur hans föräldrar skulle ha reagerat om han hoppade av studierna.

Men han hade lyckats skriva sin första roman som tjugfyraåring, ett verk han var väldigt stolt över. Den handlade om en före detta mördare som kommer ut från fängelset där han suttit i tolv år och träffar en kvinna som han förälskar sig i. Hon blir inte kär i honom utan möter honom med avsky. Boken slutar med att han tar livet av sig själv. Ja, självmord var någonting som förekom ofta i det han skrev. Många av hans noveller i skolan handlade om män som tog livet av sig och det var en av anledningarna till att lärare mötte honom med en del allvarliga samtal efter lektionen. I en av hans berättelser skär sig en av karaktärerna sig i ena handleden och blöder så mycket att han ligger i sitt eget blod och får till slut panik och ringer efter ambulansen. Det är blod på telefonen och både i vardagsrummet och i köket. Det bara pumpar ut blod från såret i handleden och innan man hinner dit med en bil för att hämta honom så hoppar han ut från fjärde våningen.

När man inte hörde av sig från något bokförlag förstod han sitt nederlag. Han var då tjugofem år gammal. Det var då han svor en ed. Att om han inte fått ut någon bok innan han fyllt trettio år skulle han ta sitt liv, kanske skulle man då ge ut hans böcker. Han skulle fram till sin tjugonioårsdag skrivit tre böcker till som alla handlade om folk som tog livet av sig. Hans senaste bok handlade om ett gäng ungdomar som träffat varandra på internet och bestämt sig för att träffas och begå självmord tillsammans. Det var det sista han skickade iväg till dom adresser han hade på olika bokförlag. Han väntade fortfarande på svar nu när det var nio dagar kvar till hans död.

Han stod nu i sitt rum och datorn stod på framför honom. Han såg på skärmen som var full av ord. Ord som beskrev en man som var döende i cancer. Han var inlagd på ett sjukhus och hade sina sista dagar framför sig. Under sin sista tid hade han passat på att ta kontakt med sina barn och sin före detta fru som lämnat honom efter att ha funnit sin själsfrände i en kö då hon skulle betala för sina julklappar som hon köpt. Han hade firat jul med henne och på annandagen hade hon sagt att hon ville skilja sig. Hon älskade inte honom. Varför gifte du med dig med mig. Jag ville ha barn. Och de hade skaffat sig tre barn. Nu ville hon skiljas. Tio år senare fick han cancer.

Vår man har nu nio dagar på sig att skriva färdigt sin sista roman. Ett verk på hundrasextio sidor. Han ville få det till hundrasjuttio, bara tio sidor till. Mannen hade träffat barnen och exfrun en sista gång, nu inväntade han sin död, han låg där med smärtor och kramper. De hade erbjudit honom en pill som gav honom en smärtfri död men han hade vägrat. Han ville leva så länge som möjligt. Han stod nu där och funderade ut mannens öde. Hur skulle han sluta denna bok.

-1 dag kvar.

‘Och han försvann i ett mörker, han skulle aldrig mer öppna sina ögon igen.’

Han sparade dokumentet på en diskett och slog av datorn. Mannen hade dött fyrtiofem år gammal en natt.

Om han skulle göra det måste det ske nu. Om tre timmar skulle klockan slå över till tolv och det skulle innebära hans trettioårsdag. Han bodde nära en hög bro mitt inne i stan. Han hade gått förbi där många gånger. Tittat ner över räcket. Det var tillräcligt långt för en omedelbar död. Det skulle bara innebära ett kliv över räcket och sen släppa taget och falla ned.

Han stängde av datorn och ställde sig upp. Såg på den svarta skärmen och såg sitt eget ansikte reflekteras tillbaka mot honom. Ett ansikte som skulle komma att slitas sönder av fallet på flera meter. Skallen skulle nog spricka. Blod skulle rinna ut, skapas en pöl på asfalten. Han gick mot hallen och tog på sig sin jacka. Såg på sig själv i spegeln där och såg sig själv i ögonen. Så tog han på sig skorna och begav sig ut.

I porten mötte han sin granne som varit ute på krogen. Han stank av sprit och tobak. De hälsade på varandra och en tanke flög igenom honom att det var den sista person han pratade med i sitt liv. Så ville han inte ha det. Han tänkte att han kanske skulle gå ut på krogen och prata med en kvinna. Men hade han tid till det? Och han hade inte pratat med någon tjej på krogen i över fyra år. Och i hans ålder nu. Nej, han gick ut ur porten och gick mot bron där han tänkt hoppa ned.

Det var kallt ute och vinden blåste och sved mot hans kinder. Så kom han fram till bron. Där stod redan en person. Hon hade långt blont hår och illröda läppar. Hade hon bara stått där skulle han väntat på att hon skulle gå därifrån. Hon sto inte bara där, hon stod på andra sidan räcket och höll i räcket med båda händerna.

Han gick fram till henne.

– Hej, jag heter Anders.

Hon vänder sig om mot honom. Säger ingenting.

– Jag tänkte också hoppa ner härifrån.

Hon har redan vänt sig framåt igen. Den här gången svarar hon:

– Jaha.

Han tittar länge på henne och säger sen:

– Tänker du hoppa först eller ska jag göra det?

Hon ser ner.

– Vi kan väl hoppa tillsammans?

Han funderar ett tag.

– Ja, det kan vi väl, du råkar inte var bokförläggare?

Hon tittar på honom.

– Nej, jag är kock.

– Vad är det för fel? Gillar ingen din mat?

Hon tittar på honom igen.

– Jag lagar bra mat, folk tycker om min mat, iallafall dem på skolan, jag pluggar bara… Vad är det för fel på dig?

– Jag har inget liv, inte det liv jag velat ha, så varför fortsätta leva i femtio år till. Livet tar slut antingen när man skaffar barn eller när man fyllt trettio.

Hon döljer ett skratt och säger sen:

– Barn är äckliga.

– Ja, barn är oberäkneliga och spontana små missfoster.

– Har du några?

– Nej. Och du är väl inte äldre än tjugo, så du har väl inte heller barn va?

– Jag gjorde abort en gång. Jag är tjugo år gammal.

– Abort är mord.

Nu fick han en idé till en bok.

– Jag skulle kunna skriva en bok om det, om abort.

– Varför skulle du göra det? Abort är hemskt, ja… det är mord. Jag är en mördare.

– En kallblodig mördare. Som dödat ett ofött barn. Hade du dödat någon unge i stan hade du fått livstid.

– Jag är ingen dålig kvinna, jag hade inget val.

– Jag dömmer dig inte.

– Nej…

– Varför ska du hoppa? Jag fyller trettio imorgon och då är mitt liv över. När man är trettio är allt det roliga slut, då är det bara nerförsbacke. Men du är ju tjugo, det finns fortfarande ett skapligt liv för dig.

– Jag tror inte att jag behöver leva.

– Ska vi göra det då?

– Ja…

– Jag ska bara klättra över.

– Så.

De står båda två bredvid varandra på andra sidan räcket och tittar ner. Månen står tung över dom och stirrar.

– Nu kan jag inte titta på min klocka. Gör jag det kommer jag falla, säger han och tittar på henne.

– Har du nånsin känt dig alldeles överflödig?

– Nej. Jag har alltid haft min plats. Alltid passat in någonstans och känt mig… flödig.

– Kan man säga så? Flödig?

– Jag vet inte, jag gillar att använda ord lite som jag vill.

– ok.

Och hon fortsätter:

– Men finns det inte större risk för att bli missförståd då?

– Det bryr jag mig inte om, jag älskar att göra så, sen får folk ta det lite som dom vill.

– Jaha.

– Och det har varit lite av mitt problem, folk har alltid ansett mig som en kass skribent, just pga det kanske.

– Vet du, innan jag kom hit mötte jag en person i porten och jag var rädd för att han skulle bli den sista person jag träffade i livet och så nu har jag pratat med dig här och nu är jag iaf glad, det hade varit trist att ha tagit farväl från livet med en full alkis.

Hon är tyst. Han fortsätter:

– Så nåt syfte har du haft iaf.

Hon tänker till. Han fortsätter:

– Jag är glad att ha träffat dig.

– Tror du på Gud?

– Nej, jag tror på livet.

– Vad tror du händer sekunden efter att vi slagit ner på marken där nere?

– Jag tror vi dör.

– Men jag menar efter det.

– Vi ligger väl där ett tag och blöder, sen får någon syn på oss och ringer larmcentralen, och så…

– Ja, men lyssna, vad händer med våra själar?

– Våra själar?

– Tror du på Gud?

– Nej.

– Ska vi hoppa nu?

Han tittar på henne. Hon tittar ner. Så säger han:

– Jag har nog någon timme till på mig, vi kan väl prata ett tag till. Jag tror jag gillar dig.

– Gillar mig? Varför gillar du mig?

– För du är den siste personen jag pratar med innan jag ska dö. Kanske.

– Jag är inte överflödig ändå, det här är första gången jag känner mig behövd.

– Varsågod.

– Tack.

Hon ler. Så säger hon:

– Ska vi älska?

– Menar du nu?

– Nej, såklart jag menar nu, du hade väl en timme eller nåt på dig innan du måste ta livet av dig, vi hinner väl med att älska innan det, ska vi? Det vore ett bra avslut.

– Kan vi väl göra, men jag måste varna dig, jag har hår på ryggen.

– Det kan jag leva med.

– Ska vi klättra över?

– Ja.

Så klättrar de över räcket och går tillsammans hem till honom och där klär de av sig och lägger sig i sängen och ger sig in i kärleksakten. Klockan tjugo i tolv tar han en titt på klockan. Han väcker henne.

– Vakna. Nu är det dags.

– Jag vill inte dö, jag vill leva med dig.

– Du är tjugo och jag är trettio om tjugo minuter, och jag är en hopplös författare utan framtid.

Han går upp och börjar klä på sig. Hon ligger kvar i sängen och ser på honom.

– Du har verkligen en hårig rygg.

Hon skrattar lite.

– Jag varnade dig.

Han tar på sig sin tröja.

– Kom nu.

– Jag har inte lust.

– Vad menar du, har inte lust, vi måste göra det här. Jag gör det inte utan dig, vi skulle ju göra det. Jag kan inte leva. Fattar du det?

– Jag vill inte dö. Inte nu, jag är kär, inte kan man ta livet av sig när man är kär heller.

– Det har gjorts många gånger, det är det vackraste att ta livet av sig som kär. Kom nu.

– Ok. Vet du vad. Viska någonting i mitt öra. Om det är övertygande nog så följer jag med dig.

Han står där ett tag, konfunderad, slutligen böjer han sig ner mot henne och viskar något i hennes öra. När han är färdig så ser hon på honom och ler:

– Ok, jag följer med dig.

Påvägen dit, till bron, stöter han på sin före detta flickvän som går tillsammans med någon. Han försöker ignorera henne men hon får syn på honom och ropar:

– Anders? Är det du?

Han vänder sig mot henne och säger:

– Ja. Hej Annika.

– Och vem är det här?

Hon tittar på tjejen som är med honom. Han försöker presentera henne.

– Det här är, vad heter du?

– Karin.

– Karin.

De tittar på varandra ett tag.

– Hej, säger Annika slutligen.

– Hej, säger Karin.

– Vi ska gå på en krog här nere, vill ni följa med oss?

Anders tittar på sin klocka, den är fem i tolv. Karin svarar:

– Nej, vi tänkte gå upp till bron därborta och hoppa ner från den och det måste ske innan tolv.

Annika tar en titt på sin klocka.

– Jaha, men då får ni skynda er då, snart är den tolv.

Hon skrattar. Karin och Anders skrattar också.

– Hej då då, Anders hör av dig nån gång, vi kan ju träffas, ta en fika och prata minnen.

– Jag kan desvärre inte höra av mig, jag ska ju hoppa ner från en bro.

Annika skrattar. Och säger:

– Jag vet ju var du bor så jag kanske kommer förbi nån dag. Jag bor med Erik nu och hans lägenhet ligger här i närheten. Det var trevligt att träffa dig. Hej då. Lycka till med hoppandet.

De hälsar på varandra och går därifrån. Karin håller Anders i handen. Hon ser på honom.

– Kan du inte leva tills du blivit trettio och sen ta livet av dig?

– Nej.

– Men om jag vill det då?

– Kan jag väl göra. Ska vi gå hem till mig?

– Nej. Vi går till krogen med tjejen och killen vi träffa.

Klockans visare tickar över till tolv. Nu är det försent, han är trettio år gammal. Plötsligt fylls hans kropp av kraft och han ler mot Karin:

– Kom då.

Trots deras åldersskillnad så gifter sig Anders och Karin sig med varandra efter två års förhållande. Anders blir kallad till intervju efter att ha skickat in sitt verk om mannen med cancersjukdomen. Man lämnar honom hans manusskript och ber honom göra vissa ändringar. Han vägrar göra dem och klagar över dessa korrekturläsare som inte fattar någonting. Så skriver han som trettiofyraåring ett filmmanus som baserar sig på samma bok och en producent kontaktar honom och ber honom skriva om vissa stycken, det gör han och till slut är producenten nöjd men manuset blir aldrig film. Så beslutar han sig för att skriva om sitt eget liv och får det verket klart vid fyrtio. Hans fru Karin läser igenom det och finner det värdelöst men säger ingenting till honom. Hon vägrar kommentera det alls och han märker att hon inte gillade det. Han hittar en annons på en mindre skrivklubb på biblioteket och går med i den klubben. Där skriver han en novell på femton sidor som handlar om en fisk som trotsar döden och lever längre än andra fiskar. En dag blir fisken uppfiskad och uppäten men smakar illa. Man spottar ut fisken och förbannar den. Ett liv som gått till spillo. Ingen i klubben gillar den novellen och en av klubbmedlemmarna säger rakt ut att det var det sämsta hon någonsin läst i hela sitt liv. Han slutar i klubben och börjar isolera sig i hemmet. När han fyllt femtio år skiljer han sig från sin fru och flyttar ut till en etta i söder. Hon säljer hans lägenhet och skaffar en hyresrätt i Bredäng. Från tredje våningen tittar han ut och ser på gatan med alla bilar. Så påbörjar han en bok som ska ta honom tio år att skriva och blir över ettusentvåhundra sidor. Den ska komma att handla om andra världskriget och om alla soldater som dog på ett onödigt sätt i kriget. När han är färdig med den är han sextio år gammal. Han skickar inte iväg verket till någon utan sparar det för sig själv.

När han dött, nittioett år gammal säljer man hans dator på auktion och köparen läser igenom det han skrivit. Köparen har en vän på ett bokförlag och han lämnar in boken på ettusentrehundraelva sidor till honom som läser det på tre månader. Boken blir utgiven och Karin läser den. Hon fastnar särskilt vid en figur i boken. En figur som spelar död för att kunna fortsätta leva. Och han är den enda i boken som överlever. Resten av karaktärerna dör en efter en. Han återvänder hem efter kriget och kommer hem till ingenting. Han flyttar hem till sina föräldrar som kallar honom mördare. Så fortsätter han leva sitt liv som hemlös och ligger sömnlös om nätterna. Men han varje dag gläds han åt att vara vid livet. Han kommer till en gård där han får bostad. Han börjar jobba som farmare och gifter sig med husbondens dotter. Ingen där vet om att han varit ute i kriget. När han berättar det för sin fru så blir hon glad, glad över att han kom hem levande från kriget.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading ... Loading ...
Author:

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.