Home » Ej Erotik » Mannen i vitt

Mannen i vitt

Posted in Ej Erotik

Regnet hade så smått börjat droppa mot en fönsterkarm till en av många byggnader i centrala Stockholm. Mona Jansson sneglade på den digitala klocka som stod på hennes skrivbord där hon satt.
15.47 sa hon högt, och tänkte att nu skulle William, hennes åttaåriga son, strax gå den inte allt för långa biten från dagiset till deras hem. I början hade hon haft svårt att vänja sig vid tanken att han skulle gå hem utan sällskap, men allteftersom hade det blivit en vardagsrutin för både henne och hennes son. Mellan 17.30 och 18 brukade hon avsluta sina dagar beroende på hur mycket hon hade att stå i. Det hade nu gått 3 år sedan hon och hennes man, Robert Jansson, startade nöjestidningen Gloria. Affärsidèn gick ut på att man skulle producera en annorlunda och färgstark tidning som skulle ge mycket läsning men som samtidigt skulle gå att köpa för en billig handpenning i kiosker och snabbköp. Till en början hade det inte bara varit överdrivet mycket jobb för dem två, tidningens säljarsiffror hade heller inte infriat Mona Jansson och hennes mans förväntingar. Men allteftersom man hade lagt om marknadsföringen en aning och bättrat lite på layouten hade man börjat sälja allt fler exemplar till Stockholmsborna, och under det sista halv året hade man för första gången gått plus. Och efter man anställt en flitig ung kille hade det också blivit lite mindre jobb för dem. Visst var det slitsamt men det var det värt hade de kommit överens om.

Hennes man var hennes livs stora kärlek, de hade träffats på en stor journalistträff i Uppsala i slutet på 80 talet. Efter två underbara år hade han friat. Och efter ytterligare två år hade hon fött deras son William. Som alla föräldrar hade de två en mycket stark kärlek till deras son och de tog föräldrarollerna på stort allvar. Att de redan hade gått 8 år sedan hon på Södersjukhuset en varm Julimorgon hade fått se sin son för första gången kändes som en overkligt lång tid. Mona Jansson och hennes man hade fått mycket beröm av dagispersonalen gällande William. Personalen hade ett flertal gånger predikat för dem hur snäll och trevlig man kunde vara vid endast 8 års ålder, och de var vi få tillfällen Mona Jansson hade känt sig så lyckad som människa och individ. William betydde allt för henne. Allt.

Ett påfallande regnväder hade börjat piska marken i Vasastan. En man vid namn Henning Röse gick med ivriga steg genom Vasaparken. Han visste att han var jagad och det var kanske därför han kände ett sug efter något dramatiskt. Det sprängde i hans bakhuvud och han satte sig för att vila ett slag på en bänk. En gammal man med en utmärkande hatt passerade plötsligt honom där han satt. Den gamle mannen med hatten stirrade på honom fördomsfullt och frågande. Relativt konstigt var det kanske inte med tanke på hur han såg ut där han sätt endast iklädd sina vita tunna trasor som nu hade blivit alldeles genomblöta och smutsiga. Med hans grova ansikte och hans svarta hår som slingrade sig nerför hans stela nacke och vita T-shirt gjorde att han såg riktigt ryslig ut där han satt ihopkrupen på bänken. Så att den gamle mannen med hatten reagerade var inte speciellt konstigt. Men det störde Henning Röse något så fruktansvärt.
Han tyckte inte om människor som stirrade på det viset, han hatade det. Han började flåsa högt och han stirrade med en ond blick tillbaka på den gamle mannen med hatten, som i rädsla och förvåning nu hastigt vände bort sitt huvud. Han ville springa efter och slå ned honom bakifrån för att sedan fortsätta att mata slag, tills det inte fanns något mer att slå på. Han kände smärtan i bakhuvudet och han kände suget, men han hejdade sig för stunden. Anledningen var given, då något än mer intressant hade dykt upp bara ett tiotal meter framför honom där han satt.
Den gamle mannen med hatten hade försvunnit bort i höstregnet och han var sedan länge glömd av Röse då han nu hade fått syn på ett barn. Han kunde inte vara mer en tio år tänkte han. Barnet gick sådär långsamt som bara barn kan göra i ett påfallande höstregn. Han såg ut att sparka på en sten eller något liknande, kanske var det en kotte. Röse fick nu syn på en gammal Volvo, grönrostig till färgen kunde han uttyda där den stod under en lyckstolpe. Han hade i det här läget redan planerat sin tillfredsställelse.

Han sprang upp bakom den lilla pojken med raska steg utan att varken synas eller höras. Han smög sig nu på honom men just som han skulle sätta in det sista avgörande språnget snubblade han. Hans ansikte störtade ner mot marken med en duns och gled över det sylvassa gruset, han kunde känna hur hans kind långsamt skrapades upp och hur påtagande smärtan var. I samtid som han reste sig kunde han se hur den lilla pojken vände sig om mot honom. När han hade rest sig upp stod han öga mot öga med sin iakttagare. Den lilla pojken frågade nu märkbart stillsamt och eftertänksamt,
– Gick det bra herrn ?
Henning Röse bara glodde på honom utan att svara. Så tog han ett par distinkta steg framåt, knöt sin näve och drämde till den lilla pojken med en enorm kraft. Pojken flög bakåt och slog huvudet mot en intilliggande sten. Utan vidare eftertanke bar Röse upp den blödande pojken i sina starka armar och bar honom mot den grönrostiga Volvon. Han tog en sten och slog sönder rutan med, gick in i bilen efter att han hade lagt den lilla pojken i bakluckan varefter han tjuvkopplade bilen och störtade iväg i höstregnet så att gruset yrde.
Klockan var strax efter klockan 16 den 3 oktober 2001.

Mona Jansson kunde på avstånd höra hur kyrkklockan slog 6 gånger. Oj tänkte hon, redan 6, det är bäst att jag skyndar hem. Hon hade som princip att hon inte ville att hennes son skulle vara ensam hemma mer än två timmar. Hon slängde på sig sin jacka som hon hade inhandlat under pågående rea på H&M, hon var mycket nöjd med köpet med tanke på hur mycket hon behövde en lite tjockare jacka inför den kommande vintern, men speciellt nöjd var hon med priset på den stilrena jackan som dessutom var i 100 procent bomull.
Nu fullkomligt vräkte regnet över Stockholm och efter att Mona sagt adjö till sin make som visst skulle jobba över, fick hon rusa allt hon kunde till bilen som stod parkerad intill byggnaden för att inte bli alldeles dyngblöt.

I bilen på väg till familjens hem kom plötsligt en olustig känsla över henne. Hade hon glömt något viktigt papper eller missat något viktigt möte under dagen? Hon letade febrilt i sitt huvud efter någon lucka men kunde ej finna någon.
– Äh,
det var säkert ingenting fnös hon och ökade farten en aning. Efter en rasande bilfärd var hon så äntligen hemma.
– William!,
skrek hon ljudligt och längtade efter att få höra sin sons röst efter den långa arbetsdagen. Inget svar. En klump av oro fastnade i hennes hals och hon fick svårt att andas.
William!, skrek hon än en gång den här gången högre och mer bestämt en tidigare. Tystnaden var märkbar där hon stod ensam i hallen alldeles fuktig av regnet. Nu steg hennes puls och hon blev alldeles svag av oro.
Efter att hon snabbt hade sökt igenom huset, förstod hon att hennes son inte befann sig i hemmet. Var kunde han vara? Han visste att han alltid skulle vänta hemma tills att någon kom hem. Kanske hade han gått till farmor? Hon kastade sig över telefonen och slog numret, den gamla damen hann knappt svara förrän Mona Jansson bryskt frågade om William var där. När hon fått svarat nej, slängde hon på luren och började ringa runt till kompisar till hennes son och alla tänkbara personer han skulle kunna befinna sig hos. Efter ett flertal desperata samtal, satte hon sig ner på golvet och bröt ihop, tårarna forsade obehindrat ner för hennes rosenröda kinder. Var kunde han vara?
Mona Jansson ringde nu till sin man, han bad henne lugna sig och sa att det säkert fanns en naturlig förklaring, han lovade att han skulle ta sin bil från jobbet och fara för att fråga på dagiset och sedan köra den korta biten hem mellan dagiset och hemmet. Hon beordrades att stanna hemma i fall att han skulle dyka upp. Vad hade hänt? Hon malde frågan om och om i sitt huvud. Vad hade hänt?

Regnet hade nu lagt sig en aning och solen hade börjat titta fram bakom de söndertrasade molnen. En grönrostig Volvo puttrade oskyldigt fram på en trafiktät landsväg ett par kilometer norr om Stockholm. I förarsätet satt en spänd man med en enorm smärta i bakhuvudet vid namn Henning Röse. Trots de tunna vita trasorna han bar, samt den relativt kalla väderleken, svettades han. En kall svettdroppe rann långsamt från pannan och ner över såret på hans blödande kind. Det stack till och sved.
– Helvete!
Skrek han samtidigt som han kunde höra tysta små gnäll från bakluckan. Han svängde nu höger in på en smal avtagsväg utan att blinka, och en kvinna i fyrtioårsåldern i en svart Audi, tutade argt när hon körde om. Inget annat en skog och en påtaglig tystnad omgav nu en galning och hans offer.
Efter ungefär en kilometers bilfärd stannade så Röse den grönrostiga Volvon. Klev ur, bar ur den lilla pojken ur bakluckan, som trots slaget av sin överman var vid medvetande. Röse bar nu ut den lilla pojken i skogen men innan han började gräva i den lertunga jorden bakom en uråldrig gammal gran slog han pojken med all sin kraft två gånger i huvudet.

Henning Röse tänkte inte längre nu. Han hade bara en sak i huvudet att fort gräva ner pojken och bege sig därifrån. Så blev också fallet. Inte mer än 6 minuter tog hans gärning och innan han själv visste ordet av puttrade han fram på en trafiktät landsväg ett par kilometer norr om Stockholm igen. Blodet rann nu i en strid ström nerför hans kind. Men han kände ingenting längre. Ingenting.
Klockan var 23 minuter över 19.

Mona Jansson och hennes man skulle inte få återse sin son William den där kalla höstdagen i oktober. De skulle aldrig få se honom igen. Senare på kvällen samma dag skulle polisen bli inkopplad. Tillsammans med militären anmälde sig många frivilliga för skallgång runt skogarna kring området där William Jansson försvunnit, men letandet var förgäves. Dagen efter det märkliga försvinnandet fick man efter dagars spanande tag på en allvarligt sjuk man i trettioårsåldern vid namn Henning Röse som rymt från ett lokalt psykhem. Man visste att mannen var kapabel att utföra ett liknande dåd men eftersom man funnit honom flera mil från mordplatsen sittandes på en bar kunde man inte koppla honom till försvinnandet.
Och det blod den vitklädde mannen hade haft på sina kläder fann man efter en teknisk undersökning endast vara hans eget. Och någon aning om var William Jansson befann sig hade han ingen aning om, påstod han.
Tre veckor efter försvinnandet fann två polska bärplockare en mörkblå keps med initialerna W.M, och eftersom man hört om den försvunne pojken med samma initialer anmälde man detta till polisen. Efter ett par timmars sökande i samma område fann man den döda pojken nergrävd vid en uråldrig gammal gran. Efter man undersökt blodet som fanns på William Janssons kläder kunde man gripa Henning Röse. Han dömdes till livslång skyddstillsyn samt vidare psykisk vård.

En bit utanför centrala Stockholm satt en kvinna vid namn Mona Jansson och hennes man Robert Jansson förtvivlade. Inga skratt hördes längre från övervåningen och deras vardag skulle aldrig mera komma att bli den samma.

På ett hem för allvarligt psykiskt sjuka i Ystad satt en vitklädd man vid namn Henning Röse och sneglade ut genom det reglade fönstret i hans rum. Han kände ingenting. Ingenting.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading ... Loading ...
Author:

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.