Home » Ej Erotik » Ett möte i natten

Ett möte i natten

Posted in Ej Erotik

De flesta av hennes vänner finner henne mystisk, tillbakadragen, men ändå smart och snabbtänkt. För de som inte känner henne är hon underlig, osamarbetvillig, tillbakadragen och rent av otrevlig och den ende som hon ser ut att lita på är den stora vita schäfferhannen som följer henne som en skugga. Hennes namn är Jill Lejon, och för både bekanta och icke bekanta är hon en mycket förbryllande person. Hon är kriminalpolis och utbildad hundförande polis men nu är hon helt inne på banan som kriminalare. Hon kommer tidigt till jobbet en måndagsmorgon den 15 maj 1999.
-Godmorgon Jill, du är tidig idag.
-Som alla andra morrnar, säger hon snabbt till den några år äldre sekreteraren Ann. En timme senare är polisstationen i Trelleborg full av folk. Ytterligare en stund senare knackar Martinsson på Jills dörr. Han tittar med avund på hennes oklanderligt välordnade skrivbord.
-Hur går det med spannadet Jill?
-Jodå, spåren leder mot Tyskland, säger Jill koncentrerat och vänder blad i den stora arkivboken.
-Jag tänkte vi kunde prata lite du och jag sa Martinsson hoppfullt. Jill smäller ihop boken och för den åt sidan. Helt nonchalant vräker hon up fötterna på skrivbordet och lutar sig bakåt.
-Prata, säger hon kort. Martinsson blir för ögonblicket irriterad över hennes avvisande sätt.
-Jag tycker mycket om dig det vet du, sa han.
-Åh, börja inte nu igen John. Vi har ett underbart förhållande du och jag.
-Ja, jag vet det var därför som jag tänkte fråga. Vill du gifta dig med mig?!! Jills fötter damp ner i golvet.
-Nu har du för en gångs skull lyckats göra mig mållös, sa Jill tyst.
-Martinsson!
-Ja, Liljeholm?
-Vi har ett mord.
-Vi kommer. JIll och Martinsson reser sig snabbt och följer med Liljeholm. Svaret på frågan förb
Ett möte i natten

Hon sprang genom skogen, grenarna rev och slet i henne. Vinden piskade hennes hår mot nacken. Det var en mörk natt, en av de nätter då månen inte syns. Inne i sitt huvud kunde hon fortfarande höra sin fars skrik dö ut i natten. Han hade ropat, ropat på henne men hon vände inte om, hon såg sig inte ens över axeln. Hon visste att hon aldrig skulle återvända till den plats som hon en gång kallat hem. Plötsligt snavade hon över en rot och hennes härdade kropp slog hårt mot den kalla marken. Hon hämtade andan och gjorde sig redo att fortsätta springa. Men så plötsligt hejdade hon sig. Där framför henne på stigen stod någon eller något. Två halvmånsformade ögon stirrade ner på henne, de var gula och lyste som eldslågor i mörkret. Vargen stod på en höjd och när en blixt plötsligt skar himlen i bitar såg hon hur stor han var. Han var i sanning enorm, hans kropp var fulländad in i minsta detalj. Han gick sakta fram till henne och så här på nära håll såg han om möjligt ännu större ut. Plötsligt viskade en röst inne i henne “Kom, rid med mig. Låt mig visa dig min värld”. Hon förstod att det måste komma från vargen. Hur eller varför vet hon inte, och det gör det samma. Hon tar ett stadigt grepp i hans päls och svingar sig upp. Hon faller nästan av honom när han tar ett stort språng framåt. Men hon klamrar sig fast, och så börjar han galoppera genom skogen. Först tittar hon sig omkring och betraktar skogen runt dem. Men efter en stund dåsar hon till och uppfattar knappt att vargen systematiskt saktar av på farten. När hon slår upp ögonen en stund senare står vargen stilla. Hon gör en tendens till att sitta av honom men hon tappar balansen och faller klumpigt ner i gräset! Hennes förvåning är inte obefogad. Framför henne breder den mest fantastiska scen ut sig. Gläntar är stor och luftig och eldflugorna dansar över den lilla ån. På var sin sida står två jätteträd, så stora och så breda att Jessica aldrig sett dess like. Träden är inte så värst höga men de utgör ändå taket till i den enorma gläntan. Hon ser sig förundrad omkring, det känns som om hon har trätt in i en annan värld. Runt om i gläntan strövar vargar omkring och runt dem står, ligger, sitter och klättrar de märkligaste varelser Jessica någonsin har sett. De har avlånga öron nästan som vingen på en fågel. De har fyra fingrar inte fem och deras ögon är stora och avlånga precis som vargarnas och Jessica anar ett nära släktband. Men nu fästs hennes uppmärksamhet på den stora grupp vargar som kommer in i gläntan. På bytet som de bär mellan sig förstår Jessica att hon och vargen måste ha färdats långt. Älg är ju inte direkt vanligt i de nedre delarna av Sverige. När ryttarna glider av sina vargar ser hon hur småväxta de är. Hon skulle gissa på knappt en och femtio och vissa till och med mindre än så. Då hör hon också dem prata men det är inget språk som hon förstår. Det är mjukt, flytande nästan musikaliskt. En ljushårig man kommer fram och ser på henne, han ler roat mot henne. Han tar henne till ett av träden och bjuder henne att äta av det stora bytet. Hon äter tveksamt av det råa köttet och lyssnar uppmärksamt när de pratar. Plötsligt förstår hon dem hela deras kroppsspråk och gester blir så självklara och sedan också deras reaktioner på olika ord allting blir med ens väldigt uppenbart. Då tar hon sig mod till att fråga.
-Vilka är ni? Säger hon osäkert. I samma stund som hon öppnar munnen dör samtalet ut runt “middagsbordet”. Den ljushårige mannen som uppenbarligen är hövding ser på henne och skrattar till.
-Vid de Upphöjda! Jag tror att valpen har lärt sig vårt språk. Ett vrål av skrattsalvor bryter ut, de rullar sig i gräset och dunkar varandra i ryggen och tittar roade på Jessica. Men när hövdingen tystnar gör de andra också det. Han ser på henne med glittrande ögon och lutar sig fram mot henne med armen vilandes på sitt knä. Så börjar han berätta.

-Jag heter Skarpegg och det här är mitt folk.
-Är ni besläktade med människor?
-Avbryt mig inte! Och nej, vi är inte släkt med människor. För länge sedan blev vi besläktade med vargar då en av våra egna tog den skepnaden för att skydda sitt folk under vintern. Hon jagade och levde med vargar och gav kött till sitt folk. Men när våren kom var förvandlingen för total hon förblev varg och hängde mycket ihop med vargarnas ledare. Men samma vår kom ett tecken på att hon inte var varg rakt igenom. Hon födde en son, Timmorn Gulöga och han blev vår stamfader, han var en korsning mellan varg och alv. Under årens lopp utvecklades hans ättlingar till oss. Vi är trädlevande varelser och en av mina främsta jägare Rödlans här har format dessa träden som han själv behagar. Den här platsen, säger han och ser sig om i den stora gläntan med kärlek i ögonen.
-Den här platsen kallar vi för alverbo. Här föder vi våra valpar, äter av våra byten och älskar med våra livskamrater. Han ser stumt på henne, för honom är hon en inkräktare hon är en människa av den sorten som han brukar döda utan diskussioner. Men denna gång hindrar han sig för i hans ögon är hon också ett barn.
-Vad gör du här? Hur kom du hit? Frågar han kallt.
-Jag blev hämtad av honom där säger hon och pekar på den silvergrå vargen.
-Aha, jaja, vargtass va. Ja, det förvånar mig ju inte. Tystnad läger sig över alverbo, Jessica ser sig omkring och märker att hon känner igen många av alverna runt bytte och i träden runt omkring. Hon skiner upp.
-Vad är det? Säger Skarpegg nyfiket.
-Jag känner igen er och jag vet vad ni heter.
-Jaså minsann. Men snälla låt oss inte vänta sade Skarpegg ironiskt. Men Jessica brydde sig inte om honom. Hon rör sig sakta runt alverna medan hon berättar.
-Det här är Starkbåge och Månskugga, de är livskamrater och har tillsammans den unge men energiske sonen Pil. Här har vi Rödlans och Skymning de är också livskamrater men har inga valpar tillsammans. Det är nu knäpptyst bland alverna och deras smala men stora ögon tittar intensivt på henne.
-Det här är Stubbe han är den äldste av er och hans livskamrat dog för många år men han har ensam dottern Daggblänk. Mellan Pil och Daggblänk sitter Enöga och Klarbäck de är också livskamrater och har sonen Stigfinn tillsammans som sitter bredvid Daggblänk de är kärlekskamrater. Hövding bland alla dessa alver är Skarpegg hans livskamrat Leetha. Tillsammans har de tvillingarna Glöd och Solskimmer som snart kan räknas som vuxna. Men det är ju inte allt vi har ju också Himlavis som är Skarpeggs bäste vän och rådgivare. Himlavis är en riktig filosof som gillar att titta på stjärnorna men han är också en ensamvarg. Den gladlyntaste av alla alverna och den mest drömbärsgalna är Pik som även han är en ensamvarg. Men så sist men inte minst Kastanj och Regnsång där borta på andra sidan ån, ingen av dem jagar eftersom de har ägnat hela sina liv till sin familj som är den största här med sina tre valpar. Det får jag till totalt nitton vargryttare, en stor skara, i sanning en stor skara. Skarpegg sträcker ut sig i det mjuka gräset och suckar lugnt.
-Hur vet du allt det här?
-Jag har läst serietidningar om er.
-Serietidningar?
-Ja, alltså det är… Äh sak samma. Skarpegg har rest sig till hälften upp och tittar på henne. Hon möter hans intensiva rovdjursblick men hon viker inte undan.
-Nu är du skyldig mig en förklaring. Hur kom jag hit? Varför är jag här?, och vad vill ni mig?
-Suck! Så många frågor som kräver ett svar. Kom så ska jag förklara så gott det går säger han medan han går in i ett av de jättelika träden.
-Vad heter du föresten?
-Jessica av de som inte känner mig och Snabbfot av de som tror sig känna mig.
-Då så, Snabbfot säger han nästan uppgivet och vräker sig på björskinnsfällen och ser på henne. För andra gången denna natten börjar han berätta.

-Det finns elva stycken existensplan, du tillhör det fjärde och vi tillhör det första. På varje plan finns det så kallade tidsportar och det är genom en sådan som du kommit hit. Här är världen fortfarande ung, vacker och oförstörd. Men där du bor är världen gammal och på väg att förstöras. Lyckligtvis för oss alla, så står tiden stilla på alla plan utom det sista.
-Förväntar du dig att jag ska tro dig?! Säger Snabbfot skeptiskt.
-Jag förväntar mig ingenting, jag kräver allting. Så hör vad jag säger och tro vart enda ord, för jag är den enda som kan ge dig en hyfsad förklaring på hur du kom hit.
-Förvisso. Säger Snabbfot medgivande.
-Du kan sova här när gryningen kommer, men det är senare. Alla vargryttare måste ha en vargvän så vi ska gå och presentera dig för de som ännu inte har någon ryttare. Så får vi väl se vad som händer.
-En varg? Gryning? Säger Snabbfot förvirrad.
-Javisst. Ingen vargryttare utan en varg och vi är ju nattlevande varelser, det minns du väl.
-Jovisst, visst säger Snabbfot nervöst och undrar när hon ska vakna ur den här galna drömmen. Som hon har övertygat sig själv om att det måste vara. Det blir Vargtass och Snabbfot som kommer bäst överens och de utgör redan från början ett fantastiskt par. Men knappt har hon och Vargtass börjat bekanta sig med varandra förrän solen börjar gå upp. Vargryttarna tar sin tillflykt i träden och vargarna försvinner in i snåren. När Jessica vaknar den kvällen är hon en av de första att gå upp. Men när hon gjort det börjar hon resonera med sig själv. “Om detta var en dröm så skulle inte smak, lukt eller känslor finnas,” för det gjorde det aldrig annars i henne drömmar. Men allt detta har hon känt och hon har ingen mer logisk förklaring till det än att detta måste vara verklighet. Hon faller tillbaka på björnfällen igen och försöker greppa situationen. Hon har alltså kommit dit, riktigt hur vet hon inte och om hon är fast här, hur ska hon då komma hem? Men vill hon verkligen det, komma hem. Hon känner att hon måste uträta sina behov och går ut och sträcker på sig i den svala och milda kvällsluften. Hon går runt trädet och drar ner skinnbyxorna. Då upptäcker hon en liten detalj, hon är inte tjej längre! Som förhäxad stirrar “hon” på den där “saken” mellan benen. “Hon” bestämmer sig för att hon måste prata med Leetha “hon” söker snabbt upp henne och de går lite avsides.
-Hrm, jag behöver prata lite med dig om en sak.
-Suck, säg det inte, du har upptäckt att du inte är tjej längre, rätt? Säger Leetha nonchalant.
-Ja, hur visste du det? Sak samma, varför har det blivit så?
-Det är det ingen som vet. Rödlans tex var ju också tjej när han kom hit. Ingen vet varför det bara blir så. Lär dig att leva med det, det får du göra resten av livet ändå. Sade Leetha obekymrat och går sin väg för att ägna sig åt en av hjorthudarna. Snabbfot står stilla och tänker en stund och går sedan och sätter sig jämte Rödlans, som räcker honom några bitar torkat kött.
-Ovant eller hur? Säger han medlidsamt och ser på honom. Snabbfot ser förvånat på Rödlans.
-Hur visste du det? Syns det?! Rödlans brister ut i skratt.
-Ha, ha, ha, ha, neej! Ho, ho, ho nej!! Inte alls. Men du har samma ansiktuttryck som jag hade när jag upptäckte min förändring. Skrattar båda två, dunkar varandra i ryggen och fortsätter att äta under en livlig men lågmäld diskussion. En stund senare kommer Skarpegg gående mot dem.
-Aha, en händelserik natt ser jag, nu ser du som en av oss, i alla fall kroppsmässigt. Men nu måste du lära dig att bete dig som en av oss också. Snabbfot kommer på fötter illa kvickt och ser på sin hövding.
-Starkbåge där borta kommer att lära dig allt om hur man hanterar en båge och jag kommer att lära dig hur man handskas med ett svärd.

Så börjar en härligt tid för Snabbfot. Han får lära sig att använda pil och båge, en uppgift som snabbt blir fullgjort pga hans naturliga fallenhet för det. Skarpegg lär honom med stort nöje svärdets konst och också den uppgiften blir snabbt fullgjord. Rödlans lär honom att känna skogen och alla varelser som lever där. Himlavis som är skickligast av alla alver uppe i träden lär honom hur man tar sig fram både snabbare och tystare där än marken. Månaderna går och allt eftersom så förändras Snabbfot, han blir stark, snabb, smidig, hans luktsinne utvecklas och likaså hans syn i mörker. Snart kan man inte skilja honom från någon av de andra alverna i hans sätt att agera och reagera i olika situationer. Vad beträffar hans gamla liv så minns han knappt vem han var eller var han kom ifrån innan han kom till alverna . han har absolut inga som helst planer på att försöka ta sig hem igen för enligt honom så är han hemma. Dessutom, till råga på allt så har han börjat fatta tycke för hövdingens dotter, Glöd. De har fått själskontakt något som många unga par får innan de inleder ett förhållande. De hade kunnat kämpa emot men det gör de inte för det finns där ingen anledning till. Snabbfot sänder för det mesta en begåvning som alla alver har. En mycket praktisk begåvning när det kommer till att yttra sig utan att tala. Han hör också till jaktlaget nu och även om han är en av de yngsta där så fäller han många egna byten. Glöd tillhör också jaktlaget och man ser dem ofta ge sig ut på jakt tillsammans.

Så en natt sitter Snabbfot lite avsides nere vid ån och badar fötterna samtidigt som han pysslar med bågsträngen. Glöd närmar sig med ljudlösa steg genom mossan men vinden för hennes lukt till Snabbfots känsliga näsa och han vänder sig om. Deras ögon möts och de ser in i varandras själar och Snabbfot drunknar nästan i sina känslor. Glöd böjer sig ner mot hans öra och viskar:
-Har du någonsin älskat i en glänta fylld med små stjärnkusiner*, med bara skogens lätta omfamning mot din nakna hud. Han ser in i hennes mörkgröna ögon och reser sig. Tillsammans går de in i den tysta skogen där skuggorna långsamt omsluter dem. De har nästan försvunnit när Skarpegg får syn på dem och han sänder:
-Snabbfot?
-Inte nu min hövding.
-Men vart ska ni…? Tystnad är allt han får till svar. Leetha ställer sig bredvid honom och ser mot snåren dit hennes det unga paret försvann.
-Låt dem gå älskade. De kommer tillbaka.
-Jag vet att de kommer tillbaka, frågan är bara, vad hinner hända mellan dem innan de kommer tillbaka?
-Det vet du Tam*. Han ser på henne och ler, efter alla dessa år ser han fortfarande de oändliga skönhet som fångade honom första gången han fick syn på henne.
-Ja, jag gör väl det. Säger han lika obekymrat som alltid. De går bort och sätter sig intill det relativt lilla bytet. Jaktlaget har bara lyckats få tag på en ung hjorthane som inte kommer att förse vargryttarna med kött någon längre tid. Men det plockas snabbt fram torkat kött, fisk och rötter från växter som kompletterar måltiden. Skarpeggs unge son Solskimmer sätter sig bredvid sin far och söker med blicken runt de församlade vargryttarna.
-Far var är Glöd och Snabbfot? Säger han och tittar med kritiska ögon på Skarpegg.
-De gick in i skogen. Svarar han lugnt medan han begraver tänderna i det varma ljusa köttet.
-Jakt?

*eldflugor *själsnamn

-Nej
-Ah, jag förstår. Säger Solskimmer med ett flin på läpparna.
-Jaså, det gör du! Säger Skarpegg hårt mot sin son som genast tystnar. Så plötsligt lägger Starkbåge en pil mot strängen. “Skarpegg, lyssna!” “Vad hör du min vän?” De två alverna sänder snabbt och tyst till varandra. “Öppna dina sinnen och lyssna.” Människor!” “Ja.” Skarpegg sänder till de alla.”Var redo för strid, Regnsång ta med valparna upp i träden.” “Rimfrost ta din flock härifrån.” Regnsång försvinner snabbt upp i träden och den enorma Rimfrost försvinner ut ur gläntan med sin vargflock. Vargryttarna ställer upp för strid, alla bågskyttarna längst bak och de med spjut, svärd och dolkar längst fram. Då kommer människorna fram till gläntan, beväpnade och krigsmålade. Skarpegg tar ordet.
-Jag varnar er människor, ge er av eller så tvingas vi döda er. Människorna svarar med att ge upp ett vilt stridstjut, de går till anfall. Inom några sekunder har många av människorna fallit för alvernas pilar. Ett enda vimmel av svärd, vrål och blod fyller gläntan. Skarpegg hinner uppfatta i stridens hetta, att så här många har människorna aldrig varit förut. De brukar vara högst tjugo-tjugofem men den här gången är de trettio-trettiofem. Skarpegg vet att de behöver Snabbfot och han sänder. Han får inget svar men han vet att hans snabbaste skickligaste krigare redan är på väg. Så plötsligt är han där, han susar igenom slagfältet som en tornado och snabbare än någon kan tänka så är halva människornas styrka döda. Flera gånger hamnar han i närkamper men han tar sig ur dem lika fort som han sprang in i dem. Glöd har också anlänt och tillsammans med Snabbfot är de utan tvekan bäst på slagfältet. Så plötsligt, lika snabbt som det började så slutade det. Några av de sista människorna faller för Starkbåges och Skymmnings pilar. Men så råder tystnad, för Skarpegg ligger skadad på marken. Glöd och Solskimmer är snabbt vid hans sida. “Glöd?” “Ja, far?” “Var är mitt svärd?” “Det är här alldeles nära dig” “Bra.” Han ser mot Snabbfot och Snabbfot möter sin hövdings blick och han kan se hur livskraften rinner ur honom. “Snabbfot?” “Jag är här Skarpegg” “Nej, säg far” Som du vill, far” “Här ta Nymåne*, led mitt folk nu. Du är hövding nu.” “Ta hand om dem min son, ta hand om dem…” “Jag lovar far, jag lovar.” Men han får inget svar för den stolte hövdingen är död. Syftningarna ekar i gläntan och när Snabbfot till sist ser upp så ser han bara nedböjda huvuden. Men så blir han överväldigad av sorg och raseri. Han hoppar vigt upp på den stora sten som Skarpegg brukade hålla rådslag från och ropar:
-Sjung för honom, sjung med mig bröder och systrar! Sjung för honom! Alverna ser upp. Som en reflexartad reaktion stiger sången upp från dem, vargarna stämmer också in för att hedra den fallne hövdingen. Människorna i sina boningar som annars är vanda vid ylandet från vargarna vaknar vid detta sorgsna läte. Sorgen i ylandet får blodet att isa sig i ådrorna på dem, och någonstans i ett tält ångrar en krigare för första gången vad han har gjort. Efter en stund tystnar ylandet och Starkbåge går fram till Snabbfot och sätter upp delar av hans silkeslena hår i en tuppkam som ett bevis på hövdingskapet.
-Vad är din vilja min hövding? Snabbfot ser sig om på de församlade vargryttarna och inser att han har makten över dem nu.
-Låt vargarna föra bort Skarpegg han hör hemma hos dem, han trivdes alltid bäst i deras sällskap. Alla vargryttarna ser på när vargarna tyst tassar bort med Skarpeggs kropp hängandes över ryggen på ledarvargen. Den natten leder Snabbfot jakten och när de tyst är på väg hem genom skogen så ser han sig om på sitt folk. Han ler, för i deras ansikte finns ingen sorg. För dem har en ny era börjat och glädjen över den överhöljer sorgen över att en annan har tagit slut. I deras ansikte finns bara hopp, förväntningar och drömmar om en framtid, som ligger i hans händer.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading ... Loading ...
Author:

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.