Hamasaki Rei:

Jag gick genast fram till honom samtidigt som jag svepte av mig min jacka. Hans blick var ofokuserad och han verkade inte riktigt uppfatta vad som hände runt omkring honom. Jag lade jackan om hans axlar, hans hud var kall mot mina händer. Lukten av kemikalier fick mig att rynka på näsan, samma doft hade hängt i korridoren men nu kom den från Rei-chan. Han vände sig mot mig när han kände mina händer, trots att han uppenbart var omtöcknad verkade han känna igen mig. Stora tårar föll från hans kinder och han lyfte svagt sina händer mot mig. Utan att tveka slöt jag honom i min famn. Ilskan bubblade inombords, jag kunde nästan känna hur det kokade i mig. Vem som var skyldig var bortom allt tvivel. Jag plockade upp mobilen ur jackfickan och ringde efter Kuroda. Han lovade att komma så snabbt han kunde.
Jag lösgjorde mig från Rei-chan, såg oroligt på mig, han verkade nästan rädd. För att lugna gav jag honom en mjuk kyss på hans panna. Jag tittade snabbt ut genom dörren. Servitrisen kom gående i korridoren precis när jag öppnade dörren. Hon hoppade till när jag stoppade henne, utan att förklara bad jag henne att hämta en filt av något slag och en blöt trasa. Hon såg förvirrad ut men nickade och försvann. En liten stund senare kom hon tillbaka med den blöta trasan. Hon sade att hon skulle hämta ett lakan från ett förråd. Jag tackade henne, sköt igen dörren och gick tillbaka till Rei-chan. Han hoppade till när jag sjönk ner bredvid honom. Jag lade min arm om honom och började använda trasan till att torka hans ansikte. Han slöt ögonen och lutade sig mot min axel. Kemikalielukten flyttade från Rei-chan till trasan. Ångorna hade redan gjort mig något yr, det var förståeligt att han hade svårt att hålla sig vaken. Det knackade på dörren, den som klev in på min uppmaning var inte servitrisen, det var Kuroda. Han höll ett lakan över armen. Med blicken fäst på bortre väggen gick han fram till oss och räckte över det. Jag bytte ut jackan mot lakanet och gav både jackan och trasan till Kuroda som rynkade på näsan åt trasan. Han backade undan så att jag kunde resa mig med Rei-chan i handen. Jag noterade vagt att han lade ner trasan i en förslutningsbar plastpåse. Rei-chan hade förlorat medvetandet. Han hängde slappt i mina armar, det var för väl att han var lätt.
Vi lämnade hotellet genom en sidoentré, Kuroda hade gått i förväg och hade bilen framkörd när jag klev ut genom glasdörrarna. Portvakten hade blicken noga fäst mot natthimlen. Det han inte såg kunde han inte veta något om. Färden hem gick så snabbt vi vågade, min far var redan kontaktad, familjeläkaren redan på väg. Min far mötte oss i dörren när vi kom in. Trots mina protester tog han över och bar Rei-chan till ett rum som angränsade mitt. Läkaren såg upp när vi kom in och pekade på en enkel säng i mitten av rummet. Jag tänkte stanna kvar men min far lade en fast han på min axel och styrde bestämt ut mig ur rummet. Vi fortsatte hela vägen fram till hans arbetsrum. Han stängde dörren bakom oss och såg allvarligt på mig.
”Vad hände Rei?” frågade han. Jag svalde hårt om ilskan som åter började bränna.
”Jag vet inte,” svarade jag. ”När jag fann honom var han redan i det skicket.”
Min far nickade allvarsamt och visade mot soffgruppen. Jag kände en kall klump i magen, det var bara riktigt seriösa samtal som fördes där. Vi satte oss på varsin sida om det lilla soffbordet. Varsin soffa. Min far studerade mig länge utan att säga något. Ju längre tiden gick utan att vi sade någonting, desto argare blev jag. Jag fick svårt att kontrollera mig, mitt ansikte vreds i smärta. Plötsligt kunde jag inte hålla tillbaka, stora, tunga tårar föll ner för mina kinder. Innan jag visste ordet bölade jag som en femårig unge. Min far var snabbt upp på fötterna, han rundade bordet och slog armarna om mig. Jag klamrade mig fast vid honom. Han sade inget, han höll mig i sin famn. Till sist lugnade sig tårarna och jag kunde börja tänka igen. Ilskan var fortfarande närvarande men det var inte förrän jag lugnade ner mig som jag insåg hur rädd jag hade vart.
”Det gör ont,” viskade min far. ”När någon du älskar lider.”

Kanagi Rei:

Ljuset stack mig i ögonen när jag blinkade mot lampan ovanför mitt huvud. En man jag aldrig hade sett förut satt och läste en bok medan han då och då glänste åt mitt håll. Han hade noterat att jag var vaken men gjorde inget mer än att hålla ett öga på mig. Från den vita rocken gick det att gissa att han var en doktor. Det hördes en knackning, mannen grymtade något och dörren sköts upp. Någon gick fram till mannen, det var inte förrän han böjde sig ner mot mig som jag kände igen honom.
Det var Rei. Tårar fyllde mina ögon och jag slog mina armar om honom. Rei tappade balansen och föll tungt över mig.
”Var snäll och inte krossa honom,” mumlade en obekant röst. Rei slöt mig i sina armar, en nära och innerlig kram, innan han lösgjorde sig och vände sig mot mannen i vitt.
”Det var inte min avsikt, Asawa-sensei,” sade han. ”Jag tappade balansen!”
Det snurrade för min blick, hela rummet verkade kränga hit och dit. Rei vände sig om när jag nöp tag i hans tröjärm. Han verkade märka att något var fel. Med en hårsmån hann han hjälpa mig på sida precis innan min mage vände sig ut och in. Asawa-senset flög upp från sin pall, han skyndade ut till korridoren. Efter en sekund var en av pigorna där. Pigan bleknade och skyndade sig ut ur rummet igen, en stund senare kom en hel platon pigor in. Doktorn avslutade precis sin undersökning av mig. Jag kände mig svag och darrade synbart. Rei höll en beskyddande arm om mina axlar. Tårarna rann ohämmat nerför mina kinder sedan en stund tillbaka, jag hade fortfarande kväljningar. Rei och Asawa-sensei diskuterade någonting som jag inte lyckades uppfatta. Rei hjälpte mig att resa mig upp och de båda lede mig ut till korridoren.
Det var när min mage vände på sig ytterligare en gång som det stod klart att jag behövde in till sjukhus.

Hamasaki Rei:

Jag satte mig tungt ner på min bänk, jag var inte bara irriterad. Jag var arg! Trots att Rei-chan var inlagd på sjukhus för förgiftning hade min far propsat på att jag skulle gå till skolan. Som jag skulle kunna koncentrera mig på arbetet när jag visste att han hade ont. De andra i klassen verkade notera mitt humör, det var så pass ovanligt att de flesta förstod att hålla sig undan. Inte Maki. Han dunsade ner på stolen framför mig och log sitt breda leende. Maki var egentligen inte dum men ibland rätt obetänksam.
”Var är din fru idag då?” frågade han glatt, han hade snabbt räknat ut relationen mellan mig och Rei-chan. De flesta på skolan hade nog sina misstankar men ingen hade sagt något. Maki ryggade tillbaka när jag blängde på honom. Inte ens han var så blind. Han såg plötsligt orolig ut och lutade sig fram.
”Har det hänt något?” viskade han frågande. Jag såg ner i bänken, mina läppar bildade ett smalt streck. Maki blev alldeles vit och stirrade skräckslaget på mig. De andra i klassen märkte på än gång att något var fel. Killarnas blickar vändes mot Rei-chans tomma bänk. Tjejerna såg på varandra, några började le illmarigt. Några av dem gick fram till mig.
”Så synd att Kanagi-kun inte är här idag,” sade en ut av dem, en blond flicka med alldeles för målad mun. Hennes tonfall var hånfullt och hennes leende fick det att koka i mig.
”Vi tänkte be honom om råd på hur man fångar in killar,” skrattade en annan av flickorna.
”För att inte tala om vad han gör med sin hud!” utropade en tredje. Maki såg mitt ansikte och försökte hejda flickornas framfart. Utan framgång.
”Inte för att någon skulle sörja särskilt mycket om han hittades död i ett dike någonstans,” sade den första flickan. Det svartnade inför mina ögon när jag hörde henne. Jag blev så arg att jag gjorde något jag aldrig hade gjort förut. Jag gav henne en örfil som ekade genom hela klassrummet.

Fortsättning följer…

[Här avslutas Rei x 2 (Del 14) efter en lång tids väntan. Parets bekymmer tynger allt mera, finns det något de kan göra för att lätta sina bördor? Förhoppningsvis ska det inte dröja lika länge till nästa del. Tack alla som läser troget!]

Kanagi Rei:

Jag såg ner i min skvalpande spegelbild medan jag snurrade lätt på glaset. Det var någon konstig orange delikatessdryck som jag inte gav mycket för. Kvällen till ära var jag iförd en silverfärgad kavaj och mörka kostymbyxor. Över allt omkring mig stod uppklädda människor och samtalade om obegripligheter. Ingen försökte ens föra ett samtal med mig. Rei var försenad och Ryou-san hade bett mig att åka i förväg. Kuroda-san hade lämnat av mig innan han hade åkt för att hämta Rei. Eftersom jag bar en inbjudan blev jag insläppt men det var uppenbart att ingen kände igen mig och de flesta struntade i mig. Några iakttog mig nyfiket, de försökte komma underfund med vem jag var. Jag suckade djupt och sippade på mitt glas, jag grinade illa av smaken och ville ställa glaset ifrån mig.
”Den är fullkomligt avskyvärd, eller hur?” hörde jag en mörk röst vid mitt öra. Mina läppar drogs upp i ett leende, den rösten skulle jag känna igen var som helst. Jag vände mig mot talaren och log varmt mot honom. Rei blinkade, tog glaset ur min hand, tog en klunk, gjorde en min och stoppade en passerande servitör.
”Hämta alkoholfritt vitt vin till mig och min vän,” sade han, servitören tog glaset och försvann iväg. Sedan vände han sig mot mig igen och gav mig en stor kyss på munnen. Plötsligt blev det tyst omkring oss, även om de inte hade känt igen mig hade de definitivt känt igen Rei. De började vrida sig mycket besvärat. Han blinkade åt mig och lade sin arm om mina axlar.
”Fördelen med Hamasaki, man kan vara öppen utan ramaskri.” sade han glatt, jag började skratta och lutade mig något mot honom. Servitören kom med två glas fyllda med vitt vin. Vi tog ett varsitt glas och slog dem lätt mot varandra. ”Bättre! Mycket bättre!” utbrast Rei. ”De ska alltid köra med något konstigt skit.”
Jag var egentligen inte särskilt förtjust i de här tillställningarna inom societeten. Det var mängder med rävspel och skådespel för galleriorna. Så kände jag en välbekant blick på mig. En yngling i min stod och stirrade på mig med fullkomlig avsky i blicken, han verkade vara med ofta på den här sortens tillställningar men hans attityd irriterade mig. Om han ville mig något kunde han väl komma och säga vad.
”Jag måste gå och prata några människor, vill du följa med?” frågade Rei, jag skakade på huvudet. Han nickade och gav mig ytterligare en kyss, lite längre den här gången, innan han gick iväg. Han hade varit borta några sekunder när jag plötsligt blev omringad av en massa människor som ville prata med mig. Rei såg sig om över axeln och gav mig en ursäktande min innan han själv blev fångad.

Ett par timmar senare hade jag lyckats komma undan genom att hitta en avskild korridor. Korridoren var mörklagd med stora, höga fönster längs med gången, månen var nästan full och lyste upp hela gången. Det bleka, vita ljuset sänkte allt i svart och vitt. Jag såg på det skinande klotet, månljus hade alltid haft förmågan att lugna ner mig.
”En skönhet om dagen och en gudinna om natten, i månens ljus visar hon sitt rätta ansikte. Av överjordisk skönhet skall hon förtära alla i sin väg.” rösten överraskade mig, jag vände mig mot talaren. Det var ynglingen som flera gånger hade stirrat på mig med avsky. Hans röst var ljus, nästan barnslig. ”Aldrig har jag mött någon som passar så väl i månljus. Skimrande hår som blir nästan självlysande i månens sken.”
Han var klädd i kläder som såg ut att komma från sjuttonhundratalet, ljusbrunt hår och söta men alldagliga drag. Blicken med vilken han såg på mig var allt annat än söt. Avskyn var så uppenbar att det var obehagligt att vara nära honom.
”Har jag förargat dig på något vis?” frågade jag förorättat. Han höjde på ögonbrynen.
”Till och med din röst har skönhet! Är det med den du har förfört Hamasaki-sama?” frågade han med oberörd stämma. Jag stirrade på honom i vantro, var det det handlade om? Rei?
”Jag har inte förfört någon, det behövdes inte.” svarade jag. ”Är det någon som blivit förförd är det jag. Och jag lät honom göra det!”
Hans blick blev nedlåtande, munnen vreds i ett hånfullt leende, han vände sig mot fönstren. ”Du är verkligen patetisk. Så många som villigt slänger sig för hans fötter, ivriga att vara honom till lags och du talar om för mig att det var Hamasaki-sama själv som förförde dig? Hamasaki-sama som tidigare inte haft något som helst intresse för män. Eller kvinnor!”
Nu var hans ögon fyllda av rent, blint hat. Med en snabb rörelse kastade han något i ansiktet på mig, det landande med ett lätt plaskande på min kind. Det luktade konstigt och gjorde mig märkligt yr.
”Kan inte jag ha honom, ska du inte heller få honom!”
Det var det sista jag hörde innan det slocknade för min blick.

Hamasaki Rei:

Det hade gått ett par timmar redan sedan jag kom och jag började redan bli uttråkad. Därför bestämde jag mig för att lämna tillställning medan jag fortfarande kunde vara hövlig. Det gällde bara att hitta Rei-chan. Trots att jag såg mig om i rummet och frågade efter honom var det ingen som verkade veta var han var någonstans. Några hade sett honom med det var mer än en timme tidigare.
”Jag såg honom senast i korridoren,” hördes en pojkaktig röst bakom mig. ”Han följde med några män in i ett oanvänt rum.”
Nu kände jag igen honom, Minoru, den andre sonen till direktören över Touzaka koncernen. De hade försökt vinna över mig i åratal, för att förena Touzaka och Hamasaki. Eftersom jag hade visat alla ointresse hade de misslyckats. Personligen tyckte jag hemskt illa om Minoru, jag fann honom självupptagen och bortskämd.
”I vilken korridor? Till vilket rum?” frågade jag misstänksamt.
”Det med en massa fönster, månljuset är starkt där. Det var något rum längs med korridoren. Jag brydde mig inte om vilket.” svarade han.
Jag tyckte fortfarande det lät misstänkt med valde ändå att uppsöka korridoren. Det luktade kemiskt och några fläckar på mattan talade om varifrån stanken kom. Jag kände på dörrarna tills jag kom till en som var låst. Utan att tveka sökte jag upp vaktmästaren och bad om nyckeln, när jag hade fått den skyndade jag mig tillbaka. Jag låste upp dörren och kastade mig in. En rörelse i ena hörnet fångade min blick. Där satt han, Rei-chan, blek i månljuset och utan en tråd på kroppen.

Fortsättning följer…

[Här avslutas Rei x 2 (Del 13), vad är det som hänt Rei-chan. Hur kommer Rei reagera. Trolovningsceremonin närmar sig med allt fler fiender omkring. Kan deras kärlek stå emot? Fortsätt läsa för att få veta. Tack som alltid alla som läser. Några delar är redan över 2000, kanske blir det fler. Kommentera gärna de delar ni läser ofta!]

Hamasaki Ryou:

Jag fick syn på honom på vägen hem från ett möte, med portföljen under ena armen och händerna i fickorna. Jag skulle fylla tjugo samma år och pressen hade ökat avsevärt. Det var olikt mig att bry mig om sådant som inte angick mig men jag valde ändå att närma mig honom. Han satt lutad mot ett staket vid vägkanten. Det blonda håret var långt, slingorna glänste gyllene i solen. De blå ögonen var fixerade vid en myra som släpade något över vägen. Han var stilig, rent av vacker, trots smutsen i ansiktet och de slitna kläderna. Han log vänligt medan han iakttog myrans kamp. Han såg upp när jag närmade mig, han lade fingret över läpparna och nickade mot myran. Jag satte mig på huk bredvid honom och följde också jag myran med blicken. Efter en halvtimme eller så nådde myran gräset och försvann bland stråna.
”Vad gör du här ute?” frågade jag honom utan att egentligen bry mig om svaret.
”Min flickvän slängde ut mig från vår gemensamma lägenhet och nu har jag ingenstans att ta vägen.” svarade han lugnt, rösten var förvånansvärt mjuk och behaglig. Jag stirrade på honom, han bar fortfarande samma vänliga leende. När jag studerade honom närmare upptäckte jag hur tunn han var, något som inte passade med resten av hans kropp.

Det var inte likt mig men Koushirou hade uppfostrat mig att hjälpa dem i uppenbar nöd så han fick följa med mig hem. Han fick låna badrummet och mina kläder. Han fick stanna i huset medan han letade efter jobb och nytt boende. Efter någon vecka hade han fått jobb men en ledig lägenhet var svår att hitta. Det var bostadsbrist och nybyggen kostade avsevärt mycket mer än det var värt. Efter ett månad spelade det plötsligt ingen roll längre. Hans närvaro hade blivit en del av min vardag.

Hanami Shizuka:

Hamasaki-huset var byggt i gammaldags stil med traditionella detaljer som tilltalade mitt arkitekt hjärta. Tack vare Ryou lyckades jag få fast anställning på en arkitektfirma. I början klagade han på hur lång tid det skulle ta för mig att hitta en egen lägenhet men en dag tystnade hans klagomål. Det tog liksom slut. Det var som vi ingick vapenvila. Trots det stora huset bodde det bara några enstaka städare och en chaufför där utom vi två. Ryou köpte ofta mat eller beställde från restauranger. Det hade inte tagit lång tid att förstå vilken stor arbetsbörda han hade. Jag kände inte till så mycket om hans omständigheter men eftersom jag ofta var hemma tidigt började jag ta mig för att laga mat. Det gjorde mig alltid väldigt glad att se hur han glatt åt av maten jag lagat. Jag vet inte vem det var som började röra sig först men en kväll när vi satt tillsammans på soffan i allrummet, böjde vi oss mot varandra och mötes i en kyss.
Det var första gången jag fick höra talas om den unika tradition som bjöd de unga arvtagarna att äkta en annan man.

Jag funderade på saken i flera månader, vände och vred på det hela. Utan släktingar skulle det inte komma några protester därifrån. På jobbet fanns det redan ett samkönat par och en transvestit, så där skulle det inte bli några problem. Sedan var det offentligheten, det skulle inte bli någon hemlighet precis. Media skulle vara inbjuden till både trolovningsceremonin och bröllopet. Därefter lade jag undan alla bekymmer och började räkna upp fördelarna. De avgjorde hela saken. Jag hade bestämt mig.

Hamasaki Ryou:

Vår första gång var en vecka innan trolovningsceremonin. Jag hade studerat in i minsta detalj om samlag mellan två män, trots det var jag så nervös när det begav sig att jag skakade när jag tog av honom kläderna. Han log sitt vänliga, varma leende. Med darrande händer drog jag honom till mig i en kyss. Han lade sina armar om mig och svarade kyssen. Kyssarna vi utbyte blev mer och passionerade. Vi lyckades knappt landa på sängen i vår upphetsning.

Han flämtade och höll tillbaka sina stön med händerna över munnen medan jag förde mina fingrar in och ut ur honom. Samtidigt som jag använda tunga och mun på hans varma kön. Jag använde rikligt med lubrikator, en speciell sorts olja för sex mellan män. Det gjorde mina händer hala och när jag använde fingrarna för att vänja honom blev och den platsen hal. Han hög tag i mitt hår med ena handen.
”Kom nu,” sade han grötigt. ”Annars kan jag inte hålla tillbaka mycket längre.”
Jag torkade av mina händer på en förbered handduk och plockade fram en kondom. Han lade sin hand på min och skakade på huvudet bestämt. Jag nickade till svars, rösten bar inte. Försiktigt lyfte jag hans höfter mot mig, han log sitt varma leende något snett, nickade och blundade.
Vi skrek båda rätt ut när jag gled in i honom. Det var ett kort överraskat skrik, jag bet i ihop tänderna och gled längre in. Jag kunde se hur han flämtade medan han knep ihop ögonen. Det var hans hand på min arm som hindrade mig från att avbryta det hela.
”Är du okej?” fick jag fram.
”Det känns bara konstigt, det gör inte ont.” lyckades han få fram till svar. ”Så sluta inte!”
Jag använde min hand över hans kön, med fasta, rapida rörelser strök jag över hans hårdhet. Samtidigt rörde jag mina höfter i minimala rörelser. Vi såg in i varandras ögon, sträckte oss efter varandras händer och kom tillsammans när våra finger spetsar nådde varandra.

Hanami Shizuka:

”Det handlar inte om att följa traditionen, Ryou!” sade jag enträget. ”Det handlar om att jag vill ha ett barn tillsammans med dig!”
Vi hade haft diskussionen nästan varje dag de senaste två veckorna. Det närmade sig ett år sedan vi hade genom gått ceremonin som förenade oss resten av våra liv. Jag visste att påtryckningarna om en arvtagare var stora och att det var därför han var så tveksam. Han lyssnade som alltid lugnt och sansat på vad jag hade att säga för att sedan komma med ett välgenomtänkt motargument. Jag visste att jag var envis i den här frågan men jag ville verkligen hitta ett barn som vi skulle kunna älska och vårda tillsammans. För mig var det inget hinder att barnet skulle sakna blodsband med mig.
Jag satte mig på golvet nedanför honom och såg upp i hans ansikte. Hans blick var fylld med den kärlek han kände för mig, det var en blick jag kunde förlora mig i. Ingen hade älskat mig så mycket någonsin. Jag gav honom min bästa leende.
”Jag älskar dig, Ryou.” sade jag enkelt. Han suckade, blundade, lade handen över ögonen och nickade till sist. Jag sträckte mig uppåt och vidrörde hans läppar, jag hade vunnit.

Redan nästa dag åkte vi ut till ett barnhem som låg lite utanför staden. Hemmet var en stor villa med mycket trädgård. Flera barn var uti i trädgården och lekte vilda lekar. När vi gick uppför grusgången mot ingången kom en liten pojke på högst två år gående mot oss. Han var mörkhårig men hade ett par stora, vackra, blå ögon. Utan att tänka mig för sträckte jag mig ner och plockade upp honom. Han strålade mot mig och skrattade överlyckligt, jag blev alldeles varm i hjärtat när jag såg på honom. Ryou sträckte fram en hand och rufsade om pojkens hår. Pojken skrattade genast och lutade sig mot honom, Ryou fångade honom och fick en fåraktig min i ansiktet. De andra barnen var så försjunkna i sina lekar att de inte noterade oss.

När vi satte oss i bilen för att åka hem satt Rei i mitt knä och utforskade allt med sin klara, blå blick.

Hamasaki Ryou:

Det var inte uppenbart först, bara små detaljer. Ett visst sorts rörelsemönster, samma sort leende, saker som verkade härmade. Men när Rei blev arg och fick exakt samma min som Shizuka, som aldrig hade blivit så arg på Rei, då ansåg jag att det var dags att ta upp saken. Han funderade på saken ett tag och samtyckte sedan. För att vara rättvisa skickade vi in hårstrån från oss båda två utöver Reis. Resultatet kom tillbaka en vecka senare, det var Shizuka som öppnade kuvertet. Han bleknade märkbart över vad som stod. Jag såg upp från barnsängen där pojken sov.
”Det…det står…” stammade han. ”Det står att Rei är min son!”
Han stirrade förstummat på mig, han verkade till och med rädd. Han studerade mitt ansikte som om han försökte utröna huruvida jag var på väg att få ett raseriutbrott eller inte. Något vått föll på min hand, med en chock insåg jag att jag grät. Stora, tunga tårar. Shizuka blev ännu blekare, jag reste mig, han skyggade men stod kvar. Han hoppade till när jag slog armarna om honom. Jag var glad, oerhört glad. Varje dag kunde jag hålla den lilla pojken i mina armar och kalla honom min son. Varje skulle jag kunna veta att han var barnet av dem person jag älskade mest av allt i den här världen. Så jag var glad, gladare än någonsin i mitt liv. Jag kysste Shizuka och började till hans stora förvåning tacka honom.

”Det verkar som hon fick veta att hon var gravid veckan innan hon slängde ut mig.” sade han och höll fram skeden med mat till Rei som slukade den glatt. ”Hon valde att genomgå graviditeten men när Rei väl var född ville hon plötsligt inte ha honom och lämnade honom för adoption. Eftersom fadern var okänd valde man att lämna honom till barnhemmet.”
”Där vi av en strålande slump plockar upp honom och tar med honom hem.” sade jag.
”Det sammanfattar det hela precist.” sade han och höll fram en ny sked med mat åt pojken. Efter några eftersökningar var det det enda vi hade fått fram. Shizuka kände ingen bitterhet emot sin förre detta flickvän, som han sade, det ordnade sig ju till det bästa tänkbara.
Jag plockade upp den andra skeden och höll fram en bit mat åt Rei, han skrattade förtjust och grabbade tag i skeden. Matbiten ramlade på golvet och skeden stoppade han i munnen. Shizuka skrattade varmt och tog skeden från honom samtidigt som han kysste honom. Vi talade inte om Shizuka som Reis far, istället talade vi om vår son. Vi log mot pojken som strålade mot oss.

Hanami Shizuka:

Det var en strålande dag i slutet av sommaren, Rei hade hunnit bli fyra år gammal. Vi hade bestämt oss för att åka ut på en utflykt bara vi tre. Huset var mer välfyllt med flera anställda till hushållet än vad det hade varit när vi först träffades. Rei var full av förväntat och hade svårt att vara stilla. Han tjatade på oss att vi skulle skynda oss på. Eftersom jag var den med mest tålamod var det jag som fick klä vår ivrige son. Ryou sträckte fram handen som Rei rusade fram och tog den innan han började dra honom ner för gången mot vägen. En av pigorna hade lämnat en matkorg vid grinden, Rei undersökte nyfiket innehållet. Vi väntade på att chauffören skulle köra fram bilen så att vi kunde åka till stationen. Samtidigt som det kom en bil åkandes fick Rei syn på något på andra sidan vägen. Under de få korta sekunder vi inte var uppmärksamma började han springa över vägen. När jag fick syn på honom var han redan halvvägs över vägen medan bilen kom i full fart. Jag tvekade inte för en sekund utan kastade mig mot den lilla pojken, jag han precis sluta honom i mina armar innan det hördes en öronbedövande smäll och en skärande smärta genomsyrade min kropp.

Hamasaki Ryou:

Mitt hjärta frös fullkomligt, jag kunde inte röra mig ur fläcken. I några korta sekunder var det som om de båda svävade innan bilen for in i dem med en fruktansvärd smäll. Den bromsade in några meter längre ner. Föraren staplades sig chockat ut ur bilen. Jag stirrade på scenen framför mig under ett hjärtslag innan jag rusade fram.
”Shizuka! Rei! SHIZUKA! REI!” ropade jag, min röst var gäll. Rei reste sig klumpigt från Shizukas famn, han hade blod på sig och hade några få skrapsår men verkade annars oskadd. Ett tjut välde upp ur min strupe när jag såg närmare på Shizuka. Han hade ett stort sår i pannan, det blödde från hans bröst. En tunn rännil av blod rann från hans mun.
”Shizuka, Shizuka, Shizuka…” jag upprepade hans namn desperat. Rei verkade förstå att något allvarligt hade hänt för att han satt helt stilla.
”Ryou…” kom det svagt från Shizukas läppar. Han sträckte sina blodiga armar mot mig, jag lyfte upp honom i min famn. ”Jag älskar dig, Ryou. Jag älskar dig och Rei. Ni är det bästa som kunnat hänt mig. Ta hand om honom.”
Han hostade kraftlös och höjde en kraftigt darrande hand mot min kind, tårarna rann ner ohämmat. Jag kunde inte få fram något, mitt hjärta var i panik. Han log kraftlöst sitt varma leende.
”Jag älskar dig, Ryou. Jag älskar dig så mycket,” mumlade Shizuka. ”Jag hade hoppats att aldrig behöva lämna dig.”
Hans hand gled ner från min kind och föll ner mot marken. Det rann fortfarande blod från såret i bröstet. Jag var fullständigt kall. Plötsligt blev himmelen mörk och stora droppar började falla mot marken.
Jag öppnade munnen och gav ifrån mig ett avgrundsvrål medan jag höll kroppen av min älskade hårt emot mig medan tårarna föll från mina kinder. Rei verkade till sist ha förstått att något var fel och började vrålande gråta mot den likgiltiga skyn.
Shizukas kropp kallnade i mina armar medan ambulansen anlände. Jag visste redan klart i mitt hjärta att jag aldrig skulle älska en annan människa så som jag älskat honom. Jag plockade upp vår son och höll mina armar beskyddande om honom. Om det så skulle kosta mig allt skulle jag garantera lyckan för det barn som Shizuka älskat så högt att han hade gett sitt eget liv för att rädda det.

Slut.

[Rei x 2 fortsätter som vanligt, detta var bara ett sidospår om Reis far och Shizuka. Hoppas ni tyckte om den. Fortsätt gärna läsa om Rei och Rei-chan.]

Hamasaki Rei:

Jag lade märke till hur han bleknade bara ögonblick innan han började falla till golvet. Mitt rop skar genom rummet, utan tvekan rusade jag fram till honom. Tobi-san hade lyckats fånga honom och lägga ner honom försiktigt. Det tisslades och tasslades omkring oss, just då struntade jag fullkomligt i vad folk trodde och tänkte om mig.
”Rei. Rei! REI!” ropade jag och skakade hans axel, han var fortfarande fruktansvärt blek. Jag kände paniken stiga i strupen när han inte reagerade eller vaknade. Då kom en kvinna fram till oss. Hon böjde sig ner och lade en hand på hans panna, hon krusade pannan bekymrat.
”Låt oss flytta honom till en litet mer undanskymd plats. Han verkar ha svårt att andas och att minska stressen hjälper.” sade hon, Tobi-san lade en hand på min axel och jag lyfte upp honom i min famn. Vi tog med honom till en skuggad plats under andra våningens inomhusbalkong. Kvinnan lade sin sjal som kudde på en bänk.
”Lägg honom där, se till att han ligger på sida.” sade hon. Jag gjorde som hon sa, tårarna hotade att välla upp i ögonen men jag bet mig i läppen och tvingade tillbaka dem. Med försiktig hand strök jag hans kind. Kvinnan satte sig bredvid mig, tog hans ena hand och lade sin egen på hans handled. ”Hans puls är normal och andningen verkar återgå till det normala.”
Tobi-san lade sin hand på min axel, han verkade förstå vad som pågick i mitt inre.
”Gå tillbaka till festen Rei-kun. Jag förstår om du är orolig för honom men Reiko-san är en utomordentlig läkare. Om någon kan hjälpa honom är det hon. Vi kallar på dig om han skulle vakna upp, du har en uppgift som Hamasakis arvtagare. Glöm inte det.” sade han.
Jag kramade Rei-chans hand, han hade börjat få tillbaka färgen i ansiktet, nickade och reste mig. Folk stirrade i smyg på mig. Mannen i den kanariegula kostymen hade gömt sig, förmodligen var han rädd. Jag var onekligen arg på honom. Vem hade bett honom att avslöja för alla närvarande att Rei-chan var tonåringen från Sommarskandalen? Ingen gick fram för att prata med mig, det behövdes inte. Det räckte än så länge med att jag syntes, jag saknade ändå förmåga att fatta beslut.
Det var då jag noterade några pojkar i min egen ålder, jag kände igen dem. De hade, förmodligen efter påtryckningar från deras fäder, gått på charmoffensiv varje gång de såg mig. Eftersom jag hade motsats mig traditionen innan jag mötte Rei-chan hade de misslyckats fatalt. Deras uppsyn var mörk, de blängde på mig med ohämmat hat. En av dem hade en märklig min, innan jag hann analysera den högg plötsligt Reiko-san tag i min arm.
”Kom kvickt!” sade hon.

Kanagi Rei:

Jag kunde inte se, jag kunde inte andas, en svart monster täckte min blick, konstiga ljud fyllde mina öron. Något höll fast min arm, jag försökte tafatt dra mig loss. Paniken steg som en bubbla och hotade att kväva mig. Jag sa något, ett mummel, ett ord eller namn, det nådde inte mitt medvetande. Så simmade Reis ansikte fram inför mina ögon. Jag slet mig loss från det som höll mig och kastade mina armar om hans hals. Min hjärna nåddes av den fasta känslan från hans kropp under mina armar, doften från hans kropp, värmen från hans kropp. Han var verklig.
Plötsligt kunde jag inte mer och tårarna började falla i en strid ström. Rei lade sina armar om mig, han hyschade inte lugnande, istället tryckte han mig mot sig. Jag kunde inte minnas hur vi tog oss därifrån. När jag började uppfatta mer av omgivning var vi redan i bilen på väg hem. Rei sade inget eller frågade ingenting, han plockade av mina kläder och hängde en badrock om mig. Sedan lede han mig till badrummet, han tvättade av mig och sig själv. Det var först när vi satt tillsammans i badkaret som verkligheten hann ifatt mig. Kinderna brände och kändes stela efter alla tårar som hade runnit ner för mitt ansikte. Jag satt lutade mot Reis axel i det varma vattnet, han hade sina armar om mig och sin kind lutad mot min panna. Jag kände hur han slöt sina armar ytterligare om mig, han hade lagt märke till att jag hittat tillbaka. Hade situationen vart en annan hade vår position förmodligen varit fruktansvärt eggande. Nu var det bara lugnande. Hans nakna kropp var inte främmande, skillnaden mellan våra kroppars värme försvann av de varma vattnet. Jag lät honom lyfta mig ur badet och torka min kropp.
En stund senare kröp vi ner tillsammans i sängen. Normaliteten i den handlingen fick all oro och smärta att flyga sin kos. Jag behövde inte längre vara rädd. Med Rei vid min sida kändes det som det inte fanns något som skulle kunna hota mig. Jag lade huvudet mot hans bröst, han lade sin arm om min rygg. Med sin andra han drog han upp täcket. Snart hade jag glidit ner i sömnen.

Hamasaki Rei:

Några dagar gick, jag hade bestämt mig för att inte ta upp händelsen. Vi visste trots allt orsaken båda två och det fanns ingenting att göra åt saken. Det hade hunnit bli vinterlov och ett par dagar innan jul. Snön yrde utanför och kylan i huset var påtaglig. Extra element hade ställts in i varje rum med det räckte föga. Jag hade kurat ihop mig under det tjocka täcket på min säng. Eftersom städarna ogillade att man låg i sängen med kläderna på hade jag tagit av mig allt utom kalsongerna. Det var fortfarande ljust ute. Jag ryckte till när kall luft svepte över mig, Rei-chan såg frågande på mig med täcket lyft i ena handen.
”Vad gör du?” frågade han konfunderat.
”Flyr kylan!” svarade jag.
”I underkläderna?”
”Städarna ogillar att man har vanliga kläder under täcket.” sade jag och huttrade.
”Åh,” sade Rei-chan och släppte täcket. Jag hörde prassel från kläder, en stund senare hade han kravlat in under täcket han med. ”Helt klart bättre!”
Jag kunde inte låta bli att skratta, jag slog armarna om honom och gav honom en högljudd kyss. Hans nakna hud låg mot min nakna kropp, jag kysste honom ömt. Han tog sina händer, slöt dem om mina ena arm och förde den ned längs hans kropp. Jag satte andan i halsen när jag kände den nakna huden av hans kön mot min hand. Han lade en tub i min hand och såg djupt in i mina ögon.
”Jag vet något som gör oss ännu varmare,” sade han.

Han stönade och gnydde när jag rörde mig, han flämtade medan han sökte ut mina läppar för fler kyssar. Hans ben var i ett saxgrepp om min rygg, hans armar höll ett järngrepp om min hals. Vi svettades häftigt och andningen var rapid. Njutningen sköt genom våra kroppar från den punkt där de var förenade. Vi såg på varandra med febriga ögon, fyllda av begär.

Fortsättning följer…

[Detta var Rei x 2 (Del 12), det förflutna börjar komma ifatt Rei-chan och jagar honom allt hårdare. Samtidigt möter de båda allt starkare motstånd. Kan Rei vara tillräckligt stark för att möta alla fiender som står i hans väg? Fortsätt läsa för att få veta. Lämna gärna kommentarer och tack för att ni läser.]

Kanagi Rei:

Vi satte oss nervöst ner på kuddarna framför Ryou-san, det strömmade ljus från fönstret bakom honom vilket fick honom att framträda som en mörk skugga. Vi satt rakryggade båda två, formell seiza, med händerna på knäna. Jag svalde ner en stor klump, trots att jag redan hade beslutat mig tog det emot att berätta det för den här mannen. Hamasaki Ryou var en man med enorm pondus, hans närvaro förmådde ta över ett helt rum även om han stod tyst i ett hörn. Jag visste att han iakttog oss, det kändes som minsta svaghet så skulle han sära på oss för alltid.
”Så du har bestämt dig?” sade Ryou-san och vände sig till Rei.
”Om den ger mig det jag önskar mig allra mest kommer jag välkomna traditionen fullhjärtat och fullfölja dess villkor!” svarade han, hans far nickade eftertänksamt och vände sig till mig.
”Som jag sade förut är det upp till dig hur er relation kommer att betraktas,” sade han. ”Jag kommer inte hindra er om ni vill fortsätta ett ytligare förhållande. Men det skulle bara bli temporärt och du skulle inte kunna stanna här.”
Rei började resa sig argt, jag lade en hand på hans arm. Han såg på mig och sjönk tillbaka ner på dynan. Jag hade inte vänt bort blicken från Ryou-san, trots att det var svårt att se hans ansikte behöll jag en stadig min. Det kramade nervöst om mitt hjärta.
”Jag har bestämt mig,” sade jag. ”Jag vill spendera resten av mitt liv tillsammans med Rei. Så länge jag får göra det bryr jag mig inte om något annat!”
Det kändes att Rei såg på mig, det tog hela min koncentration att inte rodna, för den blicken kände jag mycket väl. Hans far spände ögonen i mig och suckade sedan uppgivet.
”Jag undrar om det är ödet för alla som ger sig i lag med Hamasakis arvtagare.” vi såg förvånat på honom, han log snett, reste sig och ställde sig framför tavlan som föreställde Shizuka-san. ”Min fars partner hette Katagiri Koushirou, de träffades på universitetet och blev tillsammans. Efter ett halvår tillkännagav de att de tänkte fullfölja traditionen. Koushirou var en hårdför person men mycket varm, min far älskade honom djupt. Hanami Shizuka och jag hade bara känt varandra några månader när han sade att han ville spendera resten av sitt liv med mig.”
En skugga av sorg drog över Ryou-sans ansikte.
”Så vitt jag vet har det alltid blivit så och så vitt jag vet har paren alltid hållit ihop in i det sista.” han såg på oss. ”Reis födelsedag är om två månader, om du vill ändra dig är det inom den tiden. Där efter är ni officiellt trolovade, vilket vi också kommer gå ut offentligt som traditionen bjuder. Tills dess ger jag er tillåtelse att presentera varandra som ett par.”

Hamasaki Rei:

Jag slog armarna honom så snart vi kom in i mitt rum. Han skakade märkbart, men han bar ett lättat leende. Lättnad sprudlade i min egen kropp, jag kunde inte låta bli att skratta, det var som att gått på lina över ett stup. Det gick inte att vara stilla, jag kunde inte sluta röra vid honom, flytta min händer än dit och än dit. Rei-chan kunde bara stå och stirra stumt. Jag började nästan skratta åt hur olika våra reaktioner var men känslan var den samma. Jag tog hans huvud i mina händer och kysste honom.
Det var som allt bara rann av oss och vi kunde äntligen slappna av. Han slog armarna om min hals, pressade sina läppar mot mina och öppnade munnen på vid gavel. Vem det var som började dra i den andres kläder gick inte att säga, när vi nådde sängen hade ingen av oss några kläder kvar på kroppen. Han satte sig grensle över mig, och lät sina spröda vackra händer vandra längs med min kropp. Han andades tungt av upphetsning. Mina händer låg om hans midja, de strök linjerna längs med hans lår och tillbaka upp till midjan. Med ett lätt gnyende böjde hans sig ner och kysste mig. När han reste sig så följde jag efter, jag kysste hans hals, lät mina händer smeka hans rygg.
Trots att vår upphetsning var tung ville vi ta tillvara på varje ögonblick, varje stund och varje känsla medan vi drunknade i njutning från varandras kroppar.

Kanagi Rei:

Jag var redigt nervös, det var inget snack om saken. Till skillnad från den anslutning av ungdomar vi hade vart på tidigare var den här festen en riktigt societetsfest. Jag hade redan sett fem skådespelare jag kände igen och tre skådespelerskor. För att inte tala om alla direktörer och politiker som fyllde salen. Rei förde mig vant och samlat genom salen, presenterade mig för några människor, samtalade med dem några minuter och sedan vidare. Han hade hela tiden armen om min axel när han ledsagade mig genom salen, för mig var det en livlina. Jag vet iförd samma utstyrsel som på sammankomsten för ungdomar i societeten, Rei var klädd i en mörkblå kostym som matchade hans ögon.
Det gick inte att undgå att lägga märke till hur många det var som iakttog oss när vi rörde oss från person till person. Det var som det gick en våg i ett väldigt hav, med huvuden som vreds åt vårt håll. Jag visste att det inte var armen om min axel som drog blickarna till sig, gesten hade visat sig oväntat vanlig. De flesta blickarna var direkt på mig.
”Det finns en person som jag gärna vill att du möter,” mumlade Rei i mitt öra och nickade mot en äldre herre. ”Han är en gammal vän till min far, vi har frekventa samtal.”
Mannen vände sig mot oss när vi närmade oss, Rei lösgjorde sig från mig och gav den äldre mannen en varm kram.
”Tobi-san,” sade han till mannen och visade på mig. ”Jag vill presentera dig för någon. Det här är Kanagi Rei, en mycket intelligent och nära vän.”
Tobi-san gick med käpp fram till mig och såg uppskattande på mig. Han gav mig ett varmt, faderligt leende, nästan omedvetet gav jag honom en lika varmt leende tillbaka. Jag kunde se Rei le mot oss, jag förstod att han var glad att vi kom överens.
”En sån här fin ung man inte vara vem som helst,” sade den äldre mannen. ”Eller hur, Rei-kun.”
”Det stämmer.” svarade Rei. ”Han är Midorigaokas bästa elev i hela landet.” Han blinkade åt mig. ”Vi ska trolova oss på min artonårsdag.”
Ett mummel spred sig snabbt genom salen, alla huvuden vändes och såg åt mitt håll. Jag svalde besvärat när Tobi-san lade en vänlig hand på min axel, glädjen sken i hans ögon och han öppnade munnen för att säga något.
”Vänta lite, jag känner igen dig!” sade en man iklädd en kanariegul kostym till vänster om mig. Han gick närmare och stirrade ohämmat på mig uppifrån och ner. ”Är inte du pojken från Sommarskandalen?”
Andan fastnade i halsen på mig, en fullkomlig kyla drog över mig. Jag försökte desperat komma ihåg hur man andades. Den kanariegult klädda mannen fortsatte prata utan att märka något.
”Du fanns med på en av bilderna som vi inte publicerade, jag hade ingen aning om att du hade mörka ögon. Intressant eller hur. Det skulle mer passa med…”
Jag hörde inte fortsättning. Det snurrade i huvudet, hur jag än försökte kunde jag inte komma ihåg hur jag skulle ta nästa andetag. Det började svartna inför min blick. Det sista jag hörde var en välbekant röst ropa skräckslaget.
”REI!”

Fortsättning följer…

[Här avslutas Rei x 2 (Del 11). Trots lång väntan så kom alltså fortsättning. Hur kommer det gå för Rei-chan? Hur länge kommer hans förflutna att jaga honom?
Snart kommer också Rei x 2 Extra med Ryou-sans och Shizuka-sans historia. Fortsätt läsa. Ert stöd är ovärderligt.]

Kanagi Rei:

Jag hade redan bestämt mig när jag klev innanför dörrarna till hans rum. En timme tidigare hade jag bett Kuroda-san visa mig bilder från Reis barndom, särskilt bilder på Shizuka-san, han son liknade honom mycket men färgerna skilde sig markant. Det enda de färgmässigt hade gemensamt var de vackra blå ögonen. Shizuka-san väckte starka känslor hos mig, jag kunde identifiera mig med den här mannen. Efter att ha ägnat en halvtimme åt gamla fotoalbum tillbringade jag en halvtimme i duschen. Jag svalde nervöst, även om jag redan hade bestämt mig hindrade mig inte från att vara nervös inför det jag avsåg göra.
Iklädd enbart en badrock klev jag in i rummet, Rei låg på sängen, han drog undan draperierna när han hörde dörren. Rörelsen frös. Jag kunde känna hans blick följa mig. Precis som jag hade hoppats. Senaste gången jag hade kommit klädd så här hade han näst intill överfallit mig. Mitt hår låg blött mot min hud. Han satte sig upp på sängen, han flackade med blicken som ett jagat djur. Hjärtat hamrade i bröstet på mig när jag gick fram till honom, utan att tveka lade jag mina armar om honom och kysste honom djupt. Jag kisade för att se att han blundade. Sedan började jag kyssa hans ansikte, han andades extremt kontrollerat, höll ögonen slutna i välbehag. När jag drog av honom tröjan lyfte han lydigt på armarna utan att öppna ögonen. Han såg därför inte att jag lät badrocken falla till golvet. Jag kysste honom över halsen och klättrade långsamt nerför hans breda bringa. Försiktigt lade jag ena handen på han putande skrev, med mina tummar drog jag ner hans byxlinning en aning. Han gav ifrån sig ett stönande när jag satte min tunga mot hans hud, precis ovanför kanten av hans neddragna byxor. Jag drog ner dem lite till, blottade den översta kanten av roten. Min tunga lät jag följa efter, med långsamma drag slickade jag huden precis ovan hans skrev. Han började flämta, djupa, tunga flämtningar, skarpa inandningar och låga stönanden. När jag bedömde det lämpligt drog jag av resten av hans kläder, han gjorde inte motstånd utan hjälpte till när det behövdes. Sedan lade jag mina armar om hans hals, tryckte min nakna kropp mot hans. Jag skakade kraftigt av nervositet och förväntan.
”Jag vill gå hela vägen med dig,” viskade jag.

Hamasaki Rei:

Jag trodde det skulle gå för mig i det ögonblicket. Mina ögon slogs upp i häpnad och det gick som en stöt genom min kropp. Han hade ansiktet mot min axel, kroppen tryckt mot min. Han hade klättrat upp i sängen och satt nästan bokstavligen i mitt knä. Jag tvingade tillbaka tankarna på det han just sagt, jag anade att har var lysande röd i ansiktet och han darrade. Samtidigt hade han mycket smidigt upphetsat mig rätt rejält och satt naken i mitt knä, dessutom var det han som klätt av mig.
”Är du helt säker?” frågade jag hest, han nickade och lyfte huvudet, hans blick var stadig när den mötte min. Han kysste mig menande.

Vi hade armarna om varandra, kysstes med djupa, tunga kyssar. Med mina tummar masserade jag försiktigt hans bröstvårtor. Han gnydde i välbehag varje gång. Jag låg mellan hans ben, vi var hårda båda två. Ömt lät jag mina händer söka sig neråt längs med hans kropp. En stund innan hade jag hämtat en tub ur översta lådan på min byrå. Jag visste inte vem som hade köpt den men jag anade när och visste varför. Korken var lätt att få av, ett lätt tryck gav en bred remsa av en genomskinlig gel i min hand. Jag såg till att gelen täckte mitt finger innan jag mycket, mycket försiktigt förde den till hans öppning och tryckte till. Rei-chan rykte till, han slöt ögonen och flämtade medan jag lät mitt finger glida längre in. Jag kysste honom på nyckelbenet, när han började slappna av rörde jag försiktigt på mitt finger. Han gav till ett litet tjut och stönade tungt. När han gav efter för ett finger fyllde jag på med gel i min hand och förde in ytterligare ett finger. Han gav till ytterligare ett litet tjut, jag väntade innan jag försiktigt började röra på fingrarna. Till sist hade jag fått i ett tredje finger. Rei-chans stön var höga och tunga, hans naglar borrade in sig i min hud, de tryckte hårdare för varje rörelse jag gjorde med mina fingrar. När jag inte längre fick något motstånd tog jag ut dem och tog upp tuben med gel.
”Ska jag?” frågade jag skrovligt, han såg på mig med hetaste av begär, den blicken sade allt. Jag lade en kudde under hans höfter och klämde ut det sista av gelen och smorde in mitt kön. Han hade lagt sina händer på mina armar och såg dimmigt på mig. Ömt lyfte jag hans ben över mina egna höfter, använde ena handen för att sikta och började långsamt glida in.
Rei-chan kastade huvudet bakåt och verkade få svårt att andas men han knep ihop läpparna och lät mig fortsätta. Jag lutade mig över honom och kysste honom medan mitt kön gled längre in i honom. När jag kommit en bit stoppade jag, både för att ge honom tid att vänja sig men också för att ge mig själv tid att känna. Hans inre var tajt om mig, gelen gjorde honom len. Det såg inte ut att göra ont. Snarare verkade han gilla känslan när den första chocken lagt sig. Jag rörde försiktigt på mig och han stönade. Han slog sina armar om min hals, drog ner mitt huvud till hans läppar.
”Kom,” viskade han. Min självkontroll flög sin väg fullkomligt. Jag tillät mig att röra mig allt häftigare, för varje stöt stönade Rei-chan högt, högre för varje gång. Han klämde åt med sina knän om min rygg. För varje stör klättrade jag allt närmare klimax.

Kanagi Rei:

Det kändes som jag smälte långsamt, allt jag hade läst hade bara pratat om hur ont det skulle göra. Det hade inte gjort ont en gång hittills. Förmodligen för att Rei var så försiktig. Han hade förberett mig ordentligt först, med glidmedel och genom att använda fingrarna först. Det verkade som han hade omedvetet hittat rätt punkt inne i min kropp. Han träffade den punkten varje gång vilket fick en enorm njutning skjuta genom min kropp, som om jag långsamt smälte av ren njutning. Men det var inte bara inne i kroppen det var skönt, punkten där våra kroppar förenades gav också oväntad njutning. Jag gillade känslan jag fick varje gång han gled in och ut.
Mina stönanden var höga, hesa och fyllda av behag. Min kropp klamrade sig automatiskt fast vid honom. Han pressade då sina läppar mot mina, det fanns något desperat över den kyssen. Han lyfte sedan sitt huvud och började skaka kraftigt, skakningarna fortplantade sig till den punkt där vi förenades. Han stötte en sista gång, hårt, och tryckte sig så djupt han kunde.
Jag skrek ut högt när jag kom, Rei spände ansiktet och darrade en sista gång när hans klimax ebbade ut. Han föll ihop över mig. Jag slet ut kudden under mig. Vi flämtade båda två, vi badade i svett och var fullkomligt utmattade. Ändå kunde vi inte låta bli att slå armarna om varandra, kyssa varandra matt. Rei låg fortfarande mellan mina ben, ändå drog han mig till sig och tryckte mig mot honom. Jag visste nu vad jag ville, det här var något jag aldrig skulle ångra.
Trötta och utmattade somnade vi, fullt tillfreds och med djup kärlek till den andre.

Fortsättning följer…

[Detta var Rei x 2 (Del 10) relationen mellan Rei och Rei-chan djupnar. Samtidigt växer motståndet, hur kommer det påverka dem och hur ska dem veta vem som är vän och vem som är fiende? Fortsätt läsa för att få veta. Tack alla som läser, sätt gärna betyg och kommentera. Det är roligt att så många läser.]

Kanagi Rei:

Rei rättade till min slips och drog lite i min krage, hans blå ögon var fokuserade. Till sist så verkade han nöjd, han log stort mot mig och kysste mig lätt. Det var en vana han hade tagit för sig. När helst han kände för det gav han mig en lätt kyss, oftast på munnen men ibland på andra ställen. Jag hade inget emot det men det fick mig att rodna något fruktansvärt. Varje gång log han och kysste mig en gång till. Det var tur för mig att min rodnad inte märktes så väl för den som inte kände mig. Kuroda-san knackade på dörren för att se om vi var klara. Vi följde med honom ut till bilen. Rei var klädd i en svart, stilig smoking. Den förstärkte hans redan attraktiva drag, jag hade svårt att hålla min blick från honom och det tror jag att han visste. Själv var jag klädd i en kostym i vitt och silver, det gjorde mig enormt nervös, minsta fläck skulle synas direkt och kläderna var bara lånade.
Vi färdades genom staden, ljus från bilar och lyktstolpar flackade förbi. Det skulle hållas en stor fest på ett hotell i utkanten av staden, Rei hade insisterat på att jag skulle följa med. Det var väldigt svårt att neka honom något, han hade gjort otroligt mycket för mig och jag tyckte helt enkelt fruktansvärt mycket om honom. Helt naturligt hade han lagt armen om min midja medan vi satt i limousinens baksäte. För honom var det självklart att röra vid mig. Så jag gjorde honom gärna till viljes. Vi stannade utanför hotellet och klev ut, byggnaden var enorm. Den såg mer ut som ett palats än som en övernattningsplats. Jag började känna mig smått illamående och började önska att jag var någon annanstans. Rei lade sin hand om min arm och ledde mig in i byggnaden.

Hamasaki Rei:

Jag ledde honom till den stora festsalen, det syntes att han var nervös. Han var blekare en vanligt och jag kunde känna hur han skakade lätt. Innan vi kom fram drog jag med honom in i en nisch som hade skymmande draperier. Jag lade mina armar honom, drog honom till mig.Precis som jag hade hoppats på slappnade han av och lutade sig mot mig. På impuls böjde jag ner huvudet och kysste honom. Inte de lätta kyssar jag hade börjat ge honom till vardag, utan en djup kyss med tunga. Han slöt ögonen och klamrade sig fast vid mig samtidigt som han svarade på kyssen. När vi släppte taget om varandra var han rosig om kinderna, jag torkade han mungipa, kysste honom på pannan. Han nickade och vi fortsatte till salen.
Rei-chan flämtade högt när vi kom ut på trappavsatsen, salen var grandios med höga marmor pelare, röda draperi och högt valvtak. Trappan var bred, en lång matta täckte stegen hela vägen ner. Han tog ett hårt tag om min arm och svalde djupt. Salen var fylld med ett mjukt sorl, flera huvuden vändes när de noterade oss.
”Du behöver inte vara så nervös,” sade jag. ”De flesta här är i vår egen ålder.”
”Och det ska få mig att känna mig bättre hur då?” frågade han dämpat medan vi tog ett makligt kliv i taget. Eller ja, jag gick makligt. Rei-chan stirrade ner i mattan och tog ett försiktigt steg i taget.
”Hela festen är för att arvingarna till företagare ska lära känna varandra och träna sig på socialt uppförande. Det finns några vuxna i närheten men annars ska de klara sig själv.” svarade jag. ”Vilket betyder att du inte behöver oroa dig för att göra bort dig.”
Han såg klentroget på mig innan han pustade lättat ut. Vi hade nått foten av trappan. Genast kom fem-fyra stycken unga män framspringande. De hade gjort så stora spektakel av sig själva att det var löjligt. När de kommit närmare stannade de tvärt och stirrade med uppspärrade ögonen på den unge mannen vid min sida. Rei-chan såg helt enkelt fantastisk ut. Jag hade upptäckt en tid tillbaka att Rei-chan inte hade något förtroende för sitt eget utseende. Kavajen han hade på sig var vit med krage i silver och detaljer i guldtråd. Skjortan han hade under var i ljusgrå silver. Kostymbyxorna var också de vita. De ljusa kläderna mattade av hans egen blekhet, vilket fick hans drag av framträda bättre. Det blonda håret hängde fritt, några teser av luggen skuggade hans mörka ögon. Linjerna var jämna och regelbundna. Han hade dessutom en vana att slå ner blicken något vilket fick honom att se förförisk ut. De fylliga läpparnas ljusrosa färg var den sista accenten som fullkomnade hans utseende.
Att de andra hade stannat tvärt var inte förvånande, till skillnad från deras prålighet var den utsökta enkelheten i hans kläder slående.

Kanagi Rei:

Det snurrade i mitt huvud när Rei äntligen lade armen om mina axlar och lede mig tillbaka mot den monstruösa trappan. Kvällen hade varit fylld med samtal och introduktioner. Alla, exakt alla, hade reagerat likadant när Rei hade presenterat mig. De rykte till och skrattade lite nervöst när vi delade namn. Annars hade sett på mig med illa dold svartsjuka och i vissa fall även hat. Det fick mig att känna mig ynklig och rädd men även stött. Jag hade inte gjort något som förtjänade sådana känslor.
Han stannade till vid foten av trappan, eftersom han hade armen om mina axlar stannade jag också, vred på huvudet och gav mig en väl synlig kyss. Det blev knäpptyst i salen. Det var inte den lätta sortens kyss han gav mig ibland, den här kunde ingen misstolka. När vi kommit upp för trappan och bortom synhåll lösgjorde han sig och vände sig mot mig som om han förväntade sig en örfil. Hans skamfyllda uppsyn fick det att brista för mig, jag slog mina armar om hans hals och pressade mina läppar mot hans. Hur skulle jag någonsin kunna låta den här personen gå? Det fanns inte en chans att jag skulle låta honom hitta någon annan, det fanns ingen chans för att jag någonsin skulle klara av att lämna honom! Tårar fyllde mina ögon, det gjorde ont i bröstet. Inte en plågsam smärta, en känsla så ljuv att det gjorde ont ropade inom min kropp.
Jag älskade Rei, jag älskade honom så fruktansvärt mycket att jag kände mig beredd att göra allt för aldrig någonsin behöva lämna hans sida igen. Med läpparna pressade mot varandra hade vi armarna slutna om varandra, fullkomligt uppslukade till den grad vi inte längre kom ihåg var vi var.

Fortsättning följer…

[Här avslutas Rei x 2 (Del 9). Det är roligt att se att det är många som läser, jag tackar er allesammans. Fortsätt läsa för att få veta hur det går för dem.]

Hamasaki Rei:

”Hur är det med honom?” frågade jag så snart läkaren kom tillbaka till väntrummet. Det var ett stort och välkänt sjukhus med gott rykte. Läkaren var en äldre men försvinnande hårlinje. Eftersom min familj hade en egen läkare hade jag aldrig åka till sjukhuset för egen del. Nu var situationen en helt annan. Jag mådde fortfarande illa av oro.
”Han är kraftigt nedkyld men har inga frostskador. Ni kan ta hem honom så snart han har vaknat.” sade läkaren. Jag trodde inte mina öron, stod karlen framför mig och sa…
”Men han slog i huvudet och var medvetslös vem vet hur länge!” sade jag desperat. ”Ni kan väl inte bara skicka hem honom innan ni vet att han är okej?!”
”Du får nog svårt att hitta ett sjukhus som är seriöst beredda att ta in honom,” svarade läkaren. ”Han har skyhöga sjukhusskulder vet du.”
Jag stirrade klentroget på honom. Var det här orden från en läkare på det mest anrika och väl ansedda sjukhuset i staden? Det kändes som en kall hand kramade om mitt hjärta när jag tänkte på att Rei-chan var i händerna på dessa människor. Då hördes en mer än välbekant stämma.
”I mina öron låter det som ett försäkringsbolags försök att kringgå lagen genom att lura ett okunnigt barn.” sade min far där han kom gående genom väntrummet mot oss. Det var som all spänning rann av mig i ett slag. ”Jag betalar för räkningen denna gång så gå och se till att pojken är i ordentligt skick, skicka inte heller hem honom innan det är helt säkert att han klarar det. Sedan kan vi ta dusten med försäkringsbolaget.”
Läkaren öppnade munnen för att säga något men verkade känna igen min far och bestämde sig för motsatsen. Muttrande gick mannen tillbaka genom korridoren till rummet där Rei-chan var. Min far såg på mig med medkänsla, till min förvåning lade han sin hand mot min kind.
”Det verkar faktiskt som du verkligen älskar honom,” mumlade han tyst, jag insåg bestört att det rann tårar ned för mina kinder. Med ett ordlöst gnyende kastade jag mig i min fars famn och grät på riktigt för första gången på flera år. Han slöt bara armarna om mig och lät mig gråta ut utan att säga något eller göra något. När mina tårar stillats uppmanade han mig att skynda till Rei-chans sida.
”Det är där du ska vara.” sade han.

Kanagi Rei:

Det jag såg när jag slog upp ögonen var så välbekant att jag ville gråta. Den första tanken jag fick var att de senaste månaderna bara hade varit en dröm och att jag hade varit på sjukhuset sedan dess. Sedan såg jag Reis ansikte. Då grät jag på riktigt. Stora, tunga tårar av lättnad föll nedför mina kinder. När han placerade en öm, försiktig, kyss på mina läppar försökte jag lyfta mina händer för att svara honom och upptäckte att det gick inte. Rei verkade förstå och tog försiktigt min närmaste hand i båda sina. Det var då jag noterade bandagen på mina händer och kom ihåg vad som hade hänt. En sprängande huvudvärk talade sitt tydliga språk. Han kysste försiktigt min hand, blicken med vilken han såg på mig var orolig men också otroligt varm. Det var som någon hade tagit alla de känslor han hade för mig och pressat in dem i ögonen. De var röda i kanterna, som om han hade gråtit.
Några läkare i sina vita rockar kom in och gjorde flera kontroller. De beslutade att jag skulle stanna över natten.

Det var en lättnad att komma hem på eftermiddagen nästa dag. Det var Kuroda-san som kom och plockade upp mig. Han såg menande på korridoren som gick till det rum jag delade med Rei. Efter att ha tagit av mig skorna skyndade jag mig bortåt. Han hade ryggen mot och såg mig därför inte när jag kom in i rummet. Som av en nyck bestämde jag mig för att överraska honom, på tysta fötter smög jag framemot honom. Han hade precis tagit av sig överdelen på skoluniformen och stod med bar överkropp. Till skillnad från mig var han bredaxlad och hade en mycket stadig rygg, han var inte grov men stadig. Det såg ut som han hade precis lagt händerna på byxknappen när jag lät mina armar glida in under hans och tryckte mig mot honom. På ett ögonblick frös han till, jag kunde inte se hans ansikte men misstänkte att han hade ögonen slutna. Något han brukade göra när jag råkat skrämma honom. Han slappnade dock av lika fort som han hade spänt sig. Jag lutade mig mot honom och slöt mina ögon. Min kind låg mot den nakna huden av hans rygg. Han lösgjorde sig lite, vände sig och slöt mig i sina armar. Hans nakna armar var varma mot min kropp. Jag blundade fortfarande, helt tillfreds.

Hamasaki Rei:

Det kändes som ett år sedan jag hade hållit honom i mina armar. Även om jag visste om att det inte ens hade varit två dygn så var det ändå betryggande att ha honom så nära igen. Jag hade känt hans hud direkt för några veckor sedan men han hade aldrig kommit så nära mig förut. Jag fick ett plötsligt infall och drog mig bakåt så att jag kunde sätta mig på sängen. Men jag drog inte ner honom i mitt knä som jag brukade, istället drog jag honom till mig och begravde mitt ansikte mot honom. Hans fingrar gled igenom mitt hår, bandagen var borta. Jag såg upp i hans mörka ögon, ett bandage var fortfarande lindat kring huvudet men i övrigt var han faktiskt okej. Han mötte min blick och drog utan ett ord av sig sin egen tröja. Trots att kylan i rummet var påtaglig stod vi (i mitt fall satt) med bara överkroppar. Ett egendomligt begär kom för mig. Jag tryckte pannan mot hans nakna hud, gled ner tills jag hade min mun vid hans byxlinning. Knappen var redan uppknäppt men gylfen var fortfarande uppdragen. Fortfarande med armarna om honom drog jag ner dragkedjan på gylfen, jag tryckte mitt ansikte mot det mjuka under hans kalsongtyg. Rei-chan hoppade märkbart till. Jag kunde känna hur hans kön började styvna av den oväntade upphetsningen. Försiktigt gned jag mig mot den hårdnande bulan i hans skrev. Med tänderna drog jag ner kalsongerna, med händerna drog jag ner hans byxor. Han skakade, händerna darrade snodda som dem var i mitt hår. Jag öppnade min mun och lät hans kön glida in i min mun. Rei-chan gav till ett rop av häpnad som slutade i ett halvkvävt stönande. Mina händer låg om hans höfter, hans händer knöt sig om tofsar av mitt hår. Jag lät min tunga smeka hans undersida, kysste, sög och lekte med tungan. Längst ut på spetsen, längst in mot roten. Det började trycka vid mitt eget skrev, med en fumlig hand knäppte jag upp framsidan på mina byxor. Handlingen av att ha honom i min mun hetsade upp mig mer än vad jag hade trott.
”Re…Rei…R…e…imm…” flämtade Rei-chan och gav till ett nytt stönande, hans knän darrade, han verkade ostadig. För varje sak jag gjorde flämtade han ännu häftigare och stönade ännu högre. ”Reim…mm…hah…inte mer, inte mer! Jag…kan…inte…kommer.”
Hans kön darrade till i min mun som ögonblicket där efter fylldes med en bittert smakande vätska med slemmig konsistens. Ändå var det nog för att jag skulle få en egen orgasm i samma sekund det landade på min tunga. Rei-chan sjönk utmattat ner i min famn, hans händer krampade om mitt hår, jag fångade och slöt honom i mina armar. Han lutade huvudet mot min axel och släppte långsamt mina hårteser. Armarna lät han falla till en omfamning. Vi var helt enkelt lyckliga över att kunna vara tillsammans. Det hade trots allt varit mycket, mycket nära ögat.

Fortsättning följer…

[Här avslutades Rei x 2 (Del 8). Vart kommer deras förhållande ta vägen? Och hur många fiender kan man egentligen ha? Fortsätt läsa för att få veta. Om ni lämnar kommentarer kan jag förbättra mig ännu mer. Tack så mycket för att ni läser.]

Kanagi Rei:

Det gick inte att säga när ryktena startade, plötsligt så fanns överallt i hela skolan. Alla handlade om samma sak, i en mängd olika versioner, Rei och jag. Det gick inte att säga hur ryktena startade, plötsligt så var det vad alla pratade om. Att jag och Rei var tillsammans, ett par. Eftersom det var sant var det svårt att förhindra ryktesspridningen. Rei påverkades inte i så stor grad men jag hade börjat känna hätska blickar från personer runt omkring mig. Lärare vågade inte gå in och stävja upp situationen, liksom de inte vågade ta reda på sanningshalten i ryktena. Den stora svårigheten var att i grunden så var ju ryktena sanna. Jag bodde hemma hos Rei, vi hade blivit tillsammans och vart intima. Ingen ställde någonsin några frågor om saken, inte till oss i alla fall. Att vi bodde tillsammans var i alla fall fortfarande en hemlighet.
Jag satt och väntade på att Rei skulle komma tillbaka från lärarrummet så att vi kunde gå hem tillsammans. Jackan låg på bänken, väskan hängde över stolen. Då kom några flickor över till mig, en av dem storgråtandes.
”Snälla Kanagi-kun, kan du hjälpa mig att hitta min ring?” frågade den gråtande flickan. ”Några av killarna i klass fyra slängde in den i norra förrådet.”
”Om du vet vart dem slängde den, varför går du inte dit och letar istället för att komma till mig?” frågade jag och höjde på ögonbrynet.
”Det är för att du kommer från grenskolan som du inte känner till det, Kanagi-kun.” sade en av de andra flickorna. ”Det spökar i norra förrådet, det sägs att en manlig elev tog livet av sig där och hämnas på alla som går in.”
Jag suckade. ”Är ringen dyrbar?” frågade jag.
”Jag fick den från min mamma,” snyftade flickan. ”Det var det sista jag fick av henne innan hon dog.”
Jag knep ihop ögonen en stund, tog min jacka och följde med dem ut. Det hade hunnit bli vinter, snön låg decimeter tjock med fler flingor sakta dalande från skyn. De visade mig vägen till ett förråd som lite avsides, skild från resten av skolbyggnaden. De höll sig på lite avstånd när jag öppnade dörren till förrådet. Det var fullt med vad som såg ut att vara förbrukad idrottsutrustning, samt en hög stapel stolar i skrikig orange.
”Jag kan ta din jacka medan du letar,” erbjöd sig en av flickorna. ”Annars kan den komma i vägen om du måste springa.”
Skakande på huvudet lämnade jag jackan till flickan, jag ångrade mig genast det var iskallt. Jag såg in i det kalla förrådsrummet och såg is där det förmodligen läkte fukt när det var varmare. Precis när jag skulle till att be om att få jackan tillbaka fick jag plötsligt en kraftig knuff och föll hårt på det kalla förrådsgolvet. Dörren for igen med en smäll, jag kravlade upp på fötter och rusade mot dörren när jag hörde ljudet av regeln som drogs för på andra sidan. Det blev helt tyst. Jag kunde känna paniken stiga i strupen och började banka hårt på dörren, ropade mig hes. Bankade på väggarna och kände längs med dem på jakt efter en enda glipa som kunde låta mig ta mig ut. Mina händer blev snart blodiga av att slås mot den skrovliga sten väggen. Jag sparkade till en trasig hink i frustration och sprang mot dörren för att än en gång banka på den.
Med ett högt skramlande föll stapeln av stolar, slog i väggen ovan dörren och brakade ner över huvudet på mig.

Hamasaki Rei:

”Rei-chan ska vi gå?” ropade jag in i klassrummet och började gå ett par steg innan jag stannade, backade tillbaka till dörröppningen. Det var ingen där. Jag gick till hans plats, hans jacka och väska var borta. Uti i korridoren såg jag ingen heller, så hörde jag fnitter längre ner i korridoren och gick för att se vilka det var. Det var några tjejer ur klassen, de hade sina ytterkläder på sig vilka var konstigt nog fuktiga.
”Har ni sett Kanagi?” frågade jag, Rei-chan kallade mig Rei i skolan men jag såg till att använda hans familjenamn när vi pratade med andra eller andra var i närheten.
”Jo, han gick hem för ett litet tag sedan. Han bad oss säga det, så vi har väntat på dig.” sade en av tjejerna, hon var så röd under ögonen att det såg ut som hon hade gråtit. Likväl rynkade jag pannan, det var svårt att tro att han skulle gå hem utan mig. Vi hade gått hem tillsammans i flera veckor. Jag vinkade åt flickorna när de gick sin väg innan jag halade upp mobilen och ringde Kuroda.
”Har Rei-chan kommit hem än?” frågade jag så snart han svarade.
”Nej, Kanagi-sama har fortfarande inte kommit hem,” svarade han.
”Har han ringt och sagt att han är på väg hem?” frågade jag igen.
”Nej, ingenting,” svarade han. ”Har det hänt någonting?”
”Jag vet inte än.” svarade jag bistert.
Utanför föll snötäcket, jag sprang genom korridoren i den allt tommare skolan, klubbaktiviteter avslutades långsamt. Så snart jag fick syn på någon rusade jag fram för att fråga om de hade sett något.
”Hej, Hamasaki!” ropade plötsligt någon bakom mig. ”Är du fortfarande kvar? Jag trodde du gick med Kanagi!”
Jag vände mig tvärt om, längre ner i korridoren stod Maki. Han blev helt vettskrämd när jag högg tag i hans krage. ”Var och när såg du honom?!” skrek jag.
”Tillsammans med några tjejer mot norra delen av skolgården.” stammade han. Jag drog honom med mig när jag sprang genom korridoren och ut. Maki verkade förstå att något hade hänt och bad mig släppa honom. Vi skyndade tillsammans mot norra delen av skolgården.
”Såg du var de gick?” frågade jag.
”Jag såg dem bara från fönstret, men de såg ut att gå mot förråden.” svarade han.
När vi närmade oss förråden såg jag resterna av fotspår i snön och något blått som skymtade vid ett av dem. Jag sprang flämtande genom snön för att plocka upp det. Det räckte med en blick för att jag skulle känna igen jackan, det var Rei-chans. Jag hade själv köpt den åt honom precis i början av vintern. Med fasa såg jag på den stängda förrådsdörren och kastade mig mot regeln. Maki kom stapplande efter, med gemensamma krafter lyckades vi få upp den frusna regeln.
Jag gav till ett rop när jag såg Rei-chan liggandes på golvet med stolar över sig och kastade mig in. Försiktigt lyfte jag bort stolarna från honom, en remsa blod låg fastfruset mot hans kind. Han var blek, gränsen till blå och läpparna var definitivt blå. Det var knappt att jag kunde se hans bröstkorg höja sig. Jag lyfte försiktigt upp honom i min famn, han var iskall. Maki kom in med hans jacka och lade den över honom. Jag höll honom tätt intill mig, försökte dela med mig av min värme. Han låg lealös i mina armar, ett litet, svagt, moln stod ur hans mun.
”Ring ambulansen,” sade jag sammanbitet medan jag tryckte Rei-chan ännu närmare min kropp.

Fortsättning följer…

[Här avslutas Rei x 2 (Del 7). Problemen börjar hopa sig för Rei och Rei-chan, kan de stå emot dem? Fortsätt läsa för att få veta.]

Hamasaki Rei:

Det svaga månljuset strömmade in från en glipa i dörren till den ödelagda korridoren. Trots att ljuset var svagt lyckades det ändå lysa upp rummet och fylla det med ett underligt dis bestående enbart av ljus. Rei-chan andades tungt med jämna, djupa andetag. Han sov, hans huvud vilade på min arm och han hade huvudet begravt mot min axel. Jag hade båda armarna om honom, höll honom ömt emot mig. Hans fingrar slöt sig då och då om tyget på min pyjamaströja. I det svaga månljuset blev hans blonda hår nästan självlysande. Madrassen låg inte ens framme längre, vi hade helt enkelt upptäckt att den var i vägen. Den senaste veckan hade det blivit naturligt att sova tillsammans. Det slog mig varje gång jag hade armarna om honom, hur tunn han var. Det var inte bara det att han inte verkade lägga på sig, hans kroppsbyggnad var slank med smala axlar och smal midja. Jag hade begravt min näsa i hans hår och drog in dess doft. Det kanske var ren inbillning men för mig så stod det alltid en väldoft om Rei-chans kropp. Exakt vad det var som doftade kan jag inte svara på, det var en doft som bara han hade.
Jag låg vaken utan att kunna somna, med honom i mina armar så blev verkligheten väldigt påtaglig. Det var fortfarande svårt att förstå alla dem känslor som fått oss att hamna där vi var nu. Någonstans kände jag också en viss skuld, om inte Rei-chans föräldrar hade gjort det de hade gjort skulle vi aldrig ha mött varandra. Jag var arg på dem för deras agerande, samtidigt kunde jag känna en skamsen tacksamhet eftersom det hade tillåtit mig att möta honom. Han rörde sig lite och makade sig ännu närmare mig. Ingen av oss hade nog räknat med att vi skulle hamna i den här situationen, trots att jag hade kämpat mot traditionen var jag nu tacksam för den. Rei-chan lade sina armar om mig och drog sig ännu närmare, fortfarande i djup sömn. Jag kysste honom på pannan, precis vid hårfästet. Han var den som förvånade mig mest, jag hade aldrig i mina vildaste drömmar kunnat tro att han skulle acceptera mig så lätt. Dessutom så genuint! Jag flyttade på arm så jag lägga den om hans rygg och tryckte honom mot mig. Mina ögonlock blev tunga och jag kunde känna hur jag flöt iväg mot sömnen.

Kanagi Rei:

Alla samtal tystnade när vi klev igenom klassrumsdörren den morgonen, alla vände sig om och såg på oss. De flesta verkade slappna av när de upptäckte att det var vi, andra skruvade besvärat på sig. Maki satt uppe på sin bänk med en tidning i handen, från formatet såg det ut att vara ett kändismagasin. Uppenbarligen hade han läst något från den innan vi kom.
”Är det sant att du har hittat en partner, Hamasaki?” ropade han. Rei höjde på ögonbrynen och gick obesvärat fram till sin plats.
”De ska då alltid överdriva,” svarade han. ”Jag har hittat en pojkvän, vi är i partners än. Det blir vi inte förrän ett offentlig tillkännagivande.”
Jag sjönk ner på min plats, Rei förmåga att alltid hålla huvudet kallt och inte få panik var imponerande. Det skulle mycket till för att få honom ur balans, jag kunde känna hans blick i nacken och rodnade. Jag var väl medveten om att jag var en av få som kunde få honom ur balans. Några av tjejerna i klassen gick fram till mig för att prata, jag var den enda av killarna i klassen som tjejerna verkade känna sig bekväma med att prata med. För bara ett halvår sedan skulle jag förmodligen uppskattat situationen. Nu störde jag mig på den.
Vår hemklasslärare kom in för att ta närvaro och ta upp viktig information. Alla satte sig och dagen började.

Hamasaki Rei:

Så snart vi kom hem slogs Rei-chan ner på golvet och började läsa på inför morgondagens lektion. Jag hade upptäckt tidigt att han tyckte om att ligga före i skolarbetet, eftersom han sällan tillät sig göra något annat innan han var klar hade jag börjat ta upp samma vana. Vi satte tysta en stund medan vi läste igenom våra läroböcker. Mitt i så lade han plötsligt ner boken och stirrade fundersamt in i väggen. Eftersom det var väldigt ovanligt slog jag igen min egen bok och skulle precis till att säga något.
”Vet du hur Shizuka-san fattade beslut om att bli Ryou-sans partner?” frågade han plötsligt och vände sig till mig. Jag blinkade till förvånat och kliade mig fundersamt på kinden.
”Min far pratar väldigt lite om Shizuka med mig och jag kommer inte ihåg särskilt mycket. De var redan ett par när de adopterade mig.” svarade jag. ”Men jag vet att Shizuka var min riktige far.”
Rei-chan höjde förvånat på ögonbrynen, jag log lite snett. ”Innan min far träffade honom var Shizuka tillsammans med en kvinna men hon dumpade honom plötsligt och slängde ut honom från lägenheten där de bodde.” Han hade rest sig och satt nu istället på golvet nedanför mig. ”Min far hittade honom och tog in honom, lite mer än ett år senare blev de partners. Efter något år så beslutade de för att det var dags att adoptera den pojke som skulle fortsätta Hamasakis linje, mycket på Shizukas begäran. Så de åkte till ett barnhem utanför staden där de mötte mig, jag kanske var två år. De fattade tycke för mig och jag fick följa med dem hem. Min far tyckte, efter att ha iakttagit mig några månader, att det fanns likheter mellan mitt och Shizukas beteende som inte bara kunde förklaras med att jag härmade honom. Så trots att jag inte liknade honom så bestämde de sig för att begära ett gentest.”
”Det var positivt?” frågade Rei-chan. Jag nickade.
”Det visade sig efter lite eftersökningar att Shizukas förre detta tjej hade slängt ut honom när hon upptäckte att hon var gravid varav hon lämnade mig på barnhemmet efter att jag blivit född.” sade jag. ”Det var verkligen en otrolig slump att de hittade till barnhemmet där jag fanns och adopterade just mig. Man skulle kunna tro att min far skulle bli arg men istället blev han väldigt glad över att kunna ha Shizukas barn som sin son.”
”Hur dog han? Shizuka-san?” frågade Rei-chan.
”Det kommer jag faktiskt inte ihåg, jag vet att det var en olycka av något slag och att jag var inblandad men mer än så kommer jag faktiskt inte ihåg.”
Han såg på mig när jag slutat tala, utan ett ord lutade han sitt huvud mot mitt knä. Han lade armen mitt ben, fortfarande inte utan att säga ett ord. Det fanns något märkligt tröstande i den tysta gesten. Jag strök honom över hans blonda hår.
”Läxorna?” frågade jag.
”Det här är viktigare,” svarade han.

Fortsättning följer…

[Ni har läst Rei x 2 (Del 6) fortsätt läsa fortsättning och glöm inte att läsa de föregående delarna. För den som undrat så är Rei bådas förnamn, därav titeln på berättelsen. Nästa del kommer inom kort.]